Glapp efter Lysekil

Hemma igen från utsikten mot längtans horisont, Fiskebäckskil från Lysekils strand.


(Fiskis där bakom kyrkan)


Så jag sitter och skrattar av min systers blogg. Och skrämmer mig själv med att inte känna igen mitt skratt.

För att jag skrattar för sällan? För att jag inte känner igen mig själv? För att jag aldrig varit mig eller för att jag aldrig kommer att bli mig igen?

Jag känner mig så schizofren när jag umgås mycket med andra människor. jag maratonsocialar, jag blir så absorberad i att vara social så jag skulle slita ut mig helt om jag inte såg till att vara ifred ofta. så då riskerar jag att isolera mig i rent själförsvar. (självförsvar menar jag, kanske)

jag hatar känslor relaterade till relationer. känner mig alltid otillräcklig. det är också en anledning till att jag isolerar mig.

Jag är lite lösryckt, var social nästan nonstop tis-fre med helt nya människor, mina nya (trevliga!) klasskompisar.
Så jag är mitt i att definiera mig i förhållande till dem. Dessutom ska jag provsjunga till domkyrkokören på måndag.

och vet inte vad jag ska göra nästa termin
var jag ska bo
vilka jag ska umgås med
om jag kommer lyckas skriva
om jag kommer att bli vacker
hur länge dethär kommer funka ens litegrann

ska jag gå vidare på mastern på chalmers? eller praktik? i göteborg? lysekil? sthlm? london? eller längre bort?

vad ska jag ens försöka med? vill och vill, vad klarar jag, vad är nyttigt för min mentala hälsa?



jag vill hem. var är det? var fan är det?



Glad gris

Så idag har jag övat mig på att vara positiv! (inte HIV-positiv alltså) För jag påmindes återigen, av en artikel, om att man mår bättre, är gladare och lever längre om man tar sin dag med optimism. 

Det verkligt sjuka är att det FUNGERADE och jag var en irriterande solig liten sak hela dagen! Det underlättade förstås att jag promenerade med Lindis i vårat vackra Göteborg, men jag är fortfarande piggare och gladare än på länge! Detta efter att jag krånglat med att leta bilder till en portfolio och insett att jag måste fixa ihop portfolion i ett program som jag bara har i skolan... Krångligt och tidsödande.
Men jag känner bara att det ska bli ROLIGT och MENINGSFULLT att fixa det!

Så nu sitter jag här hemma i min lilla svinstia och NJUTER av att jag kanske blir av med gipset 20:e okt så jag äntligen kan städa ordentligt, skriva, teckna, sätta upp håret, SY, sova utan att stapla upp armen på kuddar... ja osv! En sådan FRIHET det ska bli!



Mitt trasiga ögonbryn är annars märkligt just nu, halva gör ont o i andra halvan har jag ingen känsel alls. Det funderar inte på att jämna ut sig lite..?

Så fort portfolion är klar kan jag iaf söka praktik! VILL praktisera och jobba NU, ska bli fantastiskt.

Men imorn börjar nästa kurs: Sustainability in a northern context, vi åker till Lysekil tis-freda, älska den vackra stan!



Dopfönster [rummen och minnet]



Utav berättelsen om min mors upplevelse i Matisse-kapellet i Antibes,
påmindes jag om min egen upplevelse i Saint Pierre de Montmartre, i april i år.
(fotona kan aldrig göra det rättvisa)

Det var en sådan rumsupplevelse som får mig att vilja dö och leva samtidigt, att blunda eller alltid se just detta underbara rum. Det är en liten absid, till höger om korabsiden. Rummet är avgränsat av ett träskrank, så att man inte kommer in utan är precis utanför, längtande in i dess flytande färgskimmer.

I absiden finns två fönster av tjockt färgat glas, i starka mättade färger, överraskande moderna i sin färgstyrka och form.
Det gamla notstället i rummets mitt blir som berättelsens huvudgestalt, längre in får rummet tyngd av en dopfunt.

När solen tar sig in glöder stengolvet.

Glasbladens brinnande färger faller som notblad över notstället. Lägger sig under som vatten, eller minne, en ljusbrunn av musik. Den östra fönsterskuggan färgar dopfunten, den södra nostället, de knyts samman till en lysande självklarhet.

Men bilden är aldrig stilla; ljuset avtar och tilltar, solen går i moln, scenen svalnar och dör! Ska jag bara ha minnet, är det över nu, får jag aldrig mer bo i rummets värld? Mina ögon vill andas mer sagoljus...

Så smyger sig solen omärkligt tillbaka... jag återfår andan... och rummet skimrar! Som av minnen.






Daluminati itanimulaD

M-m, jag gillar verkligen mobiler som inte tål att vara avstängda ens en liten stund. Gillar som i "roas av med bitterhet och sarkastiska leenden". När min annars adorabla lilla mobil dör av blodbrist, varnar den för det första inte innan och blir skitförvånad när jag sätter den i laddaren och startar den igen. Sedan hittar den inget alls på en lång stund och det sms jag skrev när den slocknade har den inget som helst minne av, den skyller på att den var full.

Här hålls den trots detta om ryggen av min egenhändigt förväskade DalmatinVäska!



Jag vet, helt onödigt inlägg, men vad GÖR man när man egentligen måste skriva sitt course assignment som ska redovisas på torsdag!?

Jo man kan tillexempel drömma om att åka till Irland!
Som landskapsarkitekt har jag stort behov av inspiration, varje landskap jag upplever gör mig till en bättre arkitekt. Irland verkar vara ren inspiration! Enda risken är väl att jag kan få lust att flytta dit.

Öva hiragana är också bra att göra för att slippa skriva uppsats! Lånade überkawaii böcker på bibblans barnavdelning, "kana de manga" och "kanji de manga", samt en Chobits på japanska och en på engelska, så att jag kan jämföra. Jag är så oöverträffat slug!

Anywhore, ser fram emot oktober. Babysister MIMSAN kommer på besök då, kanske även Lo<3e. Lindis fyller år.
OCH jag blir av med gipset 20 oktober! Dessutom kommer vi jobba mycket i Lysekil med skolan, ljuvlig stad! Tror tillomed att Herr Far tänker besöka Lysekil när jag är där! OK, nu orkar jag inte vänta, GE MIG OKTOBER!!!!




Landcrappa

Jag vill verkligen jättemycket jättegärna bo i en jättehjärna, ooops nu skrev det sig av bara farten, HUSBÅT ska det vara!

Det finns en hel massa glada båtar på min favvo windowshoppingsida Blocket. Jag har roat/plågat mig med att tråna efter dem nu på morronen.
Problemet är att det inte finns en hel massa lediga båtplatser, snarare en hell of a lot of folk som köar till båtplats i Götteborj.

Så jag får väl finna mig i att vandra vidare på torra land.



På den torftiga lilla stig som just nu är min.




Blå cyborg-arm och oförstående åskådare

Måste här citera min älskliga lillasysters blogg: (http://telepatetisk.blogg.se/)
"Det värsta med att ha en missprydande andra gradens brännskada i ansiktet är människors reaktioner. Barn som stirrar, mödrar som drar bort barn som skriker "mooonster". Gamlingar vars ögon faller ur... Inte någon har betett sig så. Dålig stil tycker jag, här skaffar man sig en blåsa och ingen har vett att ens lägga märke till den! Bekanta har till och med fräckheten att påpeka att det inte skulle märkts om jag inte sagt något."

Jag som nyligen sett riktigt vanställd ut, vet vad hon menar. Men i mitt fall glodde folk verkligen. Riktigt ohövligt faktiskt! Jag fick ju råstirra förmanande på dem för att de ens skulle fundera på att slå undan blicken!

Numera ser det mest ut som att jag har någon hudsjukdom eller eksem, men Oh Nej, Det Syns Inte Alls, försäkrar folk, Jaså vadå, tror ni att jag ser ut såhär jämt, det är ju fan Värre!

Håhå-jaja, tacka vet jag när man ser så sorglig ut så att folk SER hur man LIDER. Eller? Nej jag vill gärna läka färdigt snart.

Mitt senaste båtbensskyddande gips kring armen äger ju dock. Funkar fortfarande, tillomed snyggt ju.
High-tech-glasfiber-gummi-cyborg-mech-arm! Sweeeet.
Armen & handen är för all del närmast obrukbara, men det är ju i alla fall SNYGGT! Vad mer kan man BEGÄRA!
(undviker att svara på min egen fråga, för att inte verka gnällig och girig)



Förövrigt drack jag så starkt kaffe i gårkväll, så jag kunde inte sova ordentligt på hela natten och flög upp ur sängen med DE HÄR  O.O  ögonen kl 05.23 imorse. Det fanns ingen räddning, så jag gick upp, yr och klarvaken. Stod i duschen med uppspärrande ögon och förstod ungefär hur det måste kännas att amfetaminbanta. Cappuccino Specials fick precis en helt ny innebörd... Yikes.
Ska se hur förlamad jag blir när jag kommer ner från denhär trippen.




Abandon quest?

Livet är så outsägligt hemskt och obegripligt
för varje år händer värre saker

 världskatastrofer, personliga tragedier och oförutsedda olyckor

Man går vidare och utvecklas varje år
och för varje steg i utvecklingen utsätts man för svårare utmaningar

men det är inte givet att man är bättre rustad att möta dem, trots att man blivit äldre

Somliga utmaningar är man allt sämre rustad för

och somliga utmaningar kommer kanske i ens väg just för att man blivit svagare.


[förlorad kärlek: den Västra Tallen, som stympades och togs ner i somras]


Allt man älskat försvinner. (med det försvinner också bitar av förmågan att älska?)

Själv har jag en känsla av att ha blivit allt svagare, min kropp såväl som min viljestyrka.
Jag vet att min livsvilja blivit svagare.




Nervbrist & främmande kropp ^.

Tog av tejpbiten nyss.
.... crap. det saknas en dryg centimeter av mitt ögonbryn.
och jag har ingen känsel i det området. hates it >.<

Helvete vad jag hatar dethär, det är läskigt att inte ha känsel, det är fan osäkert om det är min kropp, för jag känner inte igen mitt ögonbryn och känner inte när jag rör vid det. >.< Jävla äckligt.

Och jag känner mig så instängd i det här jävla gipset. Det är helvetesmaskin-korsetten alloveragain, bara lite mindre.

Det viktigaste för mig är att vara fri. Bevisat ännu en gång. Fan vad jag inte vill bo i mig just nu.



jag brukar älska att skriva ^^ och ^.^
antar att jag får börja skriva ^. från och med nu.

jag blir så ledsen av dethär.




vänsterform

Så, idag upptäckte jag att jag kan skriva med vänsterhanden (still miss you, högerhand!) om jag låtsas att jag ritar! Det blir snyggt! Det funkar om jag inte är petig, om jag bara låter bokstäverna hända! De ser lite oväntade ut för all del, men inte taffligt vänsterskrivna!

Så kände jag ett behov av lite fotokonst, vänsterhanden får prova all kreativitet som den tidigare förvägrats!

(och långsamt börjar livet återvända, till mina mentala ådror...)


ÄR jag misslyckad?

Jag borde vara lite fler personer, så att åtminstone EN av oss hade en användbar högerhand! vill skriva!! plågsamt.

världen är helt enkelt inte anpassad för oss enhänta mänskor med fler än två personligheter.
(alla härinne vill skriva, men ingen av oss har en lämplig högerhand)

Nej, jag säger som den sjukt tvångsmässiga & ångestframkallande tanten som jag träffade på Skogskyrkogården för någon månad sedan:



Teckna går avgjort bättre, just nu vill jag ändå mest rita krokiga arga små varelser med ond blick,
de blir bara krokigare av att ritas med vänstern. Heheh.

spindelbenen ur ögonbrynet!

Tror jag förstår det positiva i att skolan ännu är meningslös och tom på vettigt innehåll: nu gjorde det ju inget att jag var tvungen att gå mitt i föreläsningen för att åka till vårdcentralen!

Idag var jag hos distriktssköterskan och tog bort de ytliga stygnen ur hjärnan, eller ögonbrynet eller hur det nu var..

det var äckligt o gjorde ont. såret gick ju upp lite igen, fattar inte varför man tar bort stygn så tidigt men så är det tydligen.

 Men tamigFan vad söt jag blev! kolla bara skillnaden:

   

Först rev hon bort tejpbitarna så jag trodde halva ögonbrynet lossnade, aj. Och det kändes lite otryggt  när hon sa att hon inte såg ordentligt för stygnen var så små och många. Hon var tvungen att hämta sina Fantomenglasögon (hennes ord). Men hon var trevlig, trots hårda nypor och pincetter, och det var fan så fint att komma hem utan alla små spindelbensaktiga trådar som stuckit ut under plåstren senaste veckan, yuck... (klicka på vänstra bilden o se detalj...)

Nu vågar spegeln hälsa på mig igen när jag passerar!

intro för/av fårskallar


Introduktionsföreläsningar kan vara det tråkigaste jag vet, men detta var ändå det ultimata straffet.

Kl 9 samlades vi för att lyssna på engelska välkomstord uttalade på bästa göteborsk-svengelska. Därefter en oerhört sövande föreläsning om [insert meningslöst dravel here] på lika gubbsvensk engelska, följt av några tips om kurser i engelska (pinsamt!!) av en tant som inte ens uttalade konsonanterna rätt.
Men var det helt nödvändigt att vi efteråt Alla tvingades stå i kö till talarstolen för att få en liten avbockning vid vårat namn? Var det verkligen det effektivaste sättet? (vad är det för gräsligt hemligt fel på folket som organiserar denhär kursen..?)

Man kan tro att detta tagit hela dagen, ja så kändes det också, märkligt nog slutade det kl 10.

Och det var ju TUR eftersom vi måste hinna befinna oss på samma ställe för att registrera oss kl 12.40!!
BRÅTTOM!!
Och sedan MER introduktionsförelsäningar kl 15! Hur skulle vi hinna det om vi inte hade håltimmar av astronomisk skala runtomkring dessa LivsViktiga evenemang?!
15-17 hade vi alltså två mysiga svenskuttalade engelska introduktioner i olika salar, det enda som egentligen var bra, det var att vi fick ett schema. I slutet av allra sista föreläsningen. Smart, annars hade man kunnat smita innan..

och VARFÖR beslutar man sig för att låta just alla de lärare som är totalsämst på engelska, hålla i en engelskspråkig masterutbildning? WHY GOD, WHY?? ingen sa något relevant, alla hummade, ummade och eeh-ade,
alla tanter log fånigt.

Jah. Så det var första fåreläsningsdagen...   >.<

Lilla flickan roadkill börjar skolan!

Lilla flickan roadkill börjar skolan! Jag hoppas de andra barnen inte blir rädda för mig! O.+

äh jag måste ju bli lite fulare än vanligt så de inte blir rädda för min skönhet första veckorna! m-m, that’s it, now...


kaffe är bra. jag blev genast glad och social. och börjar skriva HÄR av alla ställen! det är lillasysters fel ^.^

det ska bli jobbigt att skriva med bara vänster hand.

recap för eventuella nya läsare: (eh yeah right)
måndag 25 augusti:
jag blev påkörd av en bil igår, när jag cyklade på kyrkogården. så igårkväll & natt var jag på akuten.
Min älskade kompis Linda kom dit och var hos mig tills jag fick åka hem kring 3 på natten. Utan henne hade jag gått sönder inuti och bara gråtit och fått panik.
     
jag ser fördjävlig ut för halva ansiktet är uppsvällt. de sydde ihop ett djupt jack i ögonbrynet, (fan vad hemskt det var att sy jag ville springa min väg. tänk om Linda inte varit där och kramat mig) spricka i båtbenet i höger hand så jag ska ha gips på högerhanden (!!!!!FAN!!!) i 6 jävla veckor. var hjärnskakning o så men inga skallfrakturer visade röntgen.

inte alls lika ont i huvet idag som igår. sträckning i min sabla rygg, gjorde skitont igår men idag klart bättre, så det är bara lite opraktiskt. annars är det mest stora svidande skrapsår, de gör så ont så det är svårt att sova, men de lär ju gå över snart. ett riktigt stort sexigt rakt över bröstet, lagom mysigt.

högerhanden är osmidigast, ansiktet fulast. så ser läget ut. och fan vad jobbigt det är att äta. crap. jag ska skaffa hjälm, ja.

Mims är mitt stöd och förstår mig, älskar dig syster. (ja du måste också ha hjälm. gärna rosa ;)) Finaste Love ringde mig när jag satt ensam i akutens väntrum och hyperventilerade. Kärlek. och Tack igen Lindis. men jag tror du VET hur viktigt det var att du var där. älskar dig.

RSS 2.0