s i r i g r a n d

Hemma igen från utsikten mot längtans horisont, Fiskebäckskil från Lysekils strand.


(Fiskis där bakom kyrkan)

Så jag sitter och skrattar av min systers blogg. Och skrämmer mig själv med att inte känna igen mitt skratt.

För att jag skrattar för sällan? För att jag inte känner igen mig själv? För att jag aldrig varit mig eller för att jag aldrig kommer att bli mig igen?

Jag känner mig så schizofren när jag umgås mycket med andra människor. jag maratonsocialar, jag blir så absorberad i att vara social så jag skulle slita ut mig helt om jag inte såg till att vara ifred ofta. så då riskerar jag att isolera mig i rent själförsvar. (självförsvar menar jag, kanske)

jag hatar känslor relaterade till relationer. känner mig alltid otillräcklig. det är också en anledning till att jag isolerar mig.

Jag är lite lösryckt, var social nästan nonstop tis-fre med helt nya människor, mina nya (trevliga!) klasskompisar.
Så jag är mitt i att definiera mig i förhållande till dem. Dessutom ska jag provsjunga till domkyrkokören på måndag.

och vet inte vad jag ska göra nästa termin
var jag ska bo
vilka jag ska umgås med
om jag kommer lyckas skriva
om jag kommer att bli vacker
hur länge dethär kommer funka ens litegrann

ska jag gå vidare på mastern på chalmers? eller praktik? i göteborg? lysekil? sthlm? london? eller längre bort?

vad ska jag ens försöka med? vill och vill, vad klarar jag, vad är nyttigt för min mentala hälsa?



jag vill hem. var är det? var fan är det?

---