Unga Värld (i vår, lilla varg)
Dikter 2002-2004
Unga värld
(i vår, lilla varg)
Sommars äventyr 2002
Stor seglats på litet hav
19 juli 2002
Ett morgondopp, friskt och lite salt
tången får hålla sig under mig
Sedan sticker vi ut till havs
i regn och låtsasstorm.
Jag är matt av hav och vind
men stark och ljuvligt levande
Regn och havsstänk luktar äventyr
här ute finns ett helt liv.
Fast än jag nu har horisonten i ryggen
och små öar framför mig i svallet
Känns världen här stor och oupptäckt
och stormig som min fantasi.
Natt vid Kretas rand
aug 2002, Kreta
En brännande dag är till ända
och se
hur mörkret sluter sig kring oss!
Svalkande svarta vindar som mjukt
formar sig svängande ljumt.
Jag kliver över kallnade stenar
fram till havsrikets gräns
Natten är mörk där havet dväljs
härskar gör stjärnornas blick.
Nätterna, ljuvliga och ljumma
är ändå det bästa här
Det är något särskilt att bada
under grekisk stjärnhimmel
Att bada i ett hav på natten
i mörkret är gränserna svagare
Jag kan skilja vatten från ifrån luft
endast med vindarnas hjälp.
Karlavagnen böjer sig fram
för att skopa upp av det svarta
Fast det om dagen är klart och blått
är det mörkt under Cassiopeia.
Trots att hav känns oändligt, horisonten vid
är stjärnorna mera än så
Havets mäktiga massor är intet
mot en lysande punkt ibland dem.
Avlägsna hem
aug 2002, Kreta
Längs stranden går en ensam hund
bland alla stenar är hon svag
Hon tycks inte blyg för stjärnorna
mer skyggar för vågors slag.
Sina vingar genomlysta av en lykta
får en fladdermus i nattlig dans
Till orkester av cikador
och en syrsa någonstans.
Jag går mot stranden, emot havet
där stjärnorna är nära
Att ses av Kretas stjärnor
en rent historisk ära.
Stranden ser mot polstjärnan
och så gör också jag
Ditåt har jag ett nordligt hem
där är solen mera svag.
Här går jag i en mattmjuk natt
och letar ibland stenar
Vågor viskar stora ord
vem vet vad havet menar?
Hemma här på en okänd strand
vad händer med världen i mig tro?
I ett land där månen står uppochner
ger den mig ändå ro.
(Paradiset finns inom..) parentes?
septemberfrost
23 sept 2002, Enskede
Frostigt kall septembernatt
jag kan skapa min egen dimma
bara genom att andas
den vinterdoftande luften
Jag minns inte att jag någonsin förut
längtat efter hösten
När den så kom nu, plötslig och kall
kändes den länge saknad
Blommor byts mot frostrosor
stjärnorna fastnar på rutan
Mörk köld i stillhet
som både väcker och lugnar
Så blir livet mörkt och kallt igen
är det kanske så det ska vara
En rofylld känsla av klarsinne
som imma på ögonlocken.
Vill hem
18 okt 2002, Gavelius
Min äng med vildgräs
glänsande smörblommor
Gränslösa andetag
ljum vind, frihet
Blick ut över ängen
som att ligga på rygg
under oerhörd himmel
Ruggig gata
ruskigt regn
Vilken grå fredag
september lämnar mig
Oförberedd i oktober
Förstenat sorgsen och trött
är det kanske så du känner dig?
Jag känner mig ledsen men beslutsam
Saknar och når inte
Jag längtar oändligt.
efter vad?
Oktober oktober oktober Oktober oktober Oktober
18 okt 2002, Gavelius
Himlen vitkall
Lyftkranar vandrar
med båtar i kanalen
Reser kantiga hus
Har kvar min väggkalender
i september
Pianoskivan gråter
sorgen dränker mig, torrögd
Trötthet speglar sig i gråregnet
vinden tar min lilla värme
Men frisk kyla får jag tillbaka
kanske får jag vakna
Frasgula lönnlöv sprakar
mot min blåa ullpläd
Linda in mig i filtar
begrav mig i höst
Gråten rasar
förklara min sorg
Beröm mina tårar
förlåt all min sorg
En vintervilja
Kyrkklockor slår
vita snövärld, god morgon!
Stig nu upp, virvla lätt
bryt din stillhet!
Sedan kommer vind
med ett vinande dån
Fåglarna kastar sig ur himlen
svarta vingar i vitt
Snön flyger fallande
som förut
Oberörda kvar står träden
ingen stör vårt vinterlugn.
Vinterlungor
29 dec 2002, Enskede
Vad vintern doftar i snöväder
när vinden rasslar över köld
Ett vitt hav är marken
frusna äpplen i rödgult
hänger som kanderade på trädet
Luften är ett dansande dis
tallars gröna grenar smyckas snövitt
Jag vill vandra ut
över snön i min värld
dansa med snön och dess vindar
Från trädens axlar kunde jag se
vita gömställen för världen
En stillsam köld, en stilla lycka
här vilar jag
i vinterns doft.
Snöstyre
13 jan 2003, Orsa
Stjärnor trängs i mörkret
över lysande mark
Vänlig ödslig snököld
i svarta granars makt
Sakta klingande fackeltåg
mot kapellet i vinternatt
Gå mot en annan världsordning
tänk om mitt liv var såhär
Vilt fritt skogslandskap
lugnt och mjukt styrt av snö
En mörk vitklädd fristad
som i drömd mystik
Tillräckligt farlig att fly till
När staden fångar och tränger mig
tvingar mig framåt och bort
Hellre vilse i skogstankar
än fängslad i asfalts tristess.
Januarihöst
14 jan 2003
Lyktor i vinden
reflexer mot en tall
Spegling i ett kyrkfönster
Prasslande månskensmark
i förtvivlad höststorm på vintern
Gråt inte vinterkväll, gråt inte höst!
Om inte av saligt vemod
och kärlek till glänsande regn.
Mimmibarn
till systern, 2003
Söta barn
söta vän
söta du
sjung igen!
Lev för alltid
dansa nu
vila stilla
se ditt ljus!
Gå och upptäck
virvla vilse
räds dock inte
du är du!
Jag följer
dina fötters spår
jag vaktar dig
ska alltid nå!
En elak svärta
utanför
men här är varmt
du lyser ju!
Du tappar kanske
lyktan din
men jag lagar den
här, låna min!
Flickan inuti mig, hon gråter
hon är då lycklig som kan
[i väntan på våren]
I vår lilla varg
2 april 2003
Blänkande blötsnö hänger i kvällsluft
längs gatlyktans mantel, kring rönnbär på gren.
Kallt, droppande mörker under tunga träd
fläckar av vitt på mörk mark.
En sten som en varg i det våta vita
den halvligger vaksamt där, fryser den inte?
Obestämd ofärgad himmel över vätan
begråter mitt öde, beslutet, med oro.
Tack himmel för omtanken, tack kväll för din sorg.
Vad skrivandet befriar mig, allt ska bli bra!
Det är hemskt nu, är smärtsamt, mördande mörkt,
men friheten väntar mig, lovar mig livet.
Så låt mig då sjunka för evigt för stunden
i obehagets gråtmilda snö, i förtvivlan.
I vår blir jag fri, om än vilse för alltid
och ny i mitt åldriga liv, ung sedan gammalt.
Får leka, får lysa, som snö under träden
hittar inte hem, men är hemma redan.
Vädermakt (politiskt väder)
3 april 2003, på tunnelbanan vid Skärmarbrink
Aprilsnö över dagen
som ett "vad gör ni åt det här va"
Människor bekämpar allt
och varandra
Men vädret skrattar ut oss
med kyla.
God Jul, april
10 april 2003
Nog är det vackert, så ljust det är
med virvlande snö, som en drömjul i april.
Allt är vitt, som himlen över
var våren än är, jag är lurad till vinter.
Men kanske väntar våren på mig,
att jag ska ha tid att hälsa den?
När jag får tid för livet igen,
vill våren kanske möta mig halvvägs.
Så god jul nu, som varar till påsk,
ses vi kanske sedan, min glädje.
Fryser tårlös
12 april 2003
Varför är det alltid vinter?
och vinter inuti
Den lilla värmen flyr igen
en ensam parodi
Med våren är väl som det är
med kärlek likaså
Jag saknar den i min vintergård
gråter inte ändå.
Bland andra
(jag är rädd att världen tar sönder dig)
Lämna mig! (inte)
12 april 2003
Min kärlek är död
men jag älskar dig
Säg det med en gatsten
Gatsten, gathjärta, hjärtesten
jag saknar dig, gå din väg!
Säg det med en gatsten
Min kärlek är sorg
men jag älskar dig.
Din svärta
16 april 2003
Din svärta, den skrämmer mig
den som min egen
varför är inte lycka det enda?
Min svärta, den känner jag
den dödar mig aldrig
blir jag vansinnig kanske, men levande
Jag klarar mig alltid, det är ju vad jag gör
inte gråter jag, någonsin
inget berör mig för djupt, aj så djupt
Men din svärta, den skrämmer mig
jag känner den inte
hotar den livet, din livsglädje?
Min svärta, den älskar jag
jag hittar väl ut
hur det är med dig vill jag veta
Så låt mig läka dig, om jag alls kan
inte gråter jag, svidande torrögd
men du berör mig, aj så djupt.
Jagad av skönhet
16 april 2003 (i ett svagt ögonblick)
Hej, jag är perfektionist!
Älskar skönhet och ärlighet
idealist, skicklig och stjärneskön
Vacker på insidan, utsidan, rätsidan
det är avigsidan som djävlas
Harmonisk och hel, så logisk och lugn
så förtvivlad och ofattbart skör
Kan inte gråta, blir spyfärdig
jag vill skrika, men kan bara sucka
Vem fan är du som ska vara allting?!
Hej, jag är perfektionist!
Fega ängel
19 april 2003
Ängel, jag minns dina läppar
dina händer, deras vackra vandring
Men ängel, din sköna röst
det är minnet av den, som smeker mig
Din dialekt dansar genom min kropp
dina tankar hemsöker mig
Dina sånger får mig att le
din rädsla att vilja rädda dig
Återgå till vänskapen från förut
jag vill ha tillbaka din själ
Åh, ängel, jag minns din skönhet
du är så vacker inuti
Förnuft och rädsla hindrar oss, klokt
det är saknaden nu, som smeker mig.
Det är för varmt härinne
Släpp in Natten
Litet glädjerus
16 april 2003 (innan tankarna)
Himlen är ännu blek innan mörkret
det doftar vårkväll och andetag
Vårens mjukhet ler mot min hud
koltrasts sång blandas med doften
Måsar skrattar åt min frihet
Vet inte när, men troligen nu
en känsla av evig vår.
Smältande snöguld
4 april 2003
Solguld på smältsnö glittrar
mellan varje barr på tallen
Snöstorm flytt för blå himmel
här dryper nu och blänker vått
Så vildsint frigjord var dagen nyss
yrande snö kvävde allt, även oron
Strålande lugn blir sen sanning
vårsolens trädgård i smältningens glans
Stilla droppar snö, från gren och själ
fallande droppar som rädsla från skratt
Seger åt solen, idag och i vår
dropparna jublar med glimmande sång.
Kvällens uppror
4 april 2003
Stormkväll, mörk himmel
lysande remsa över skogshorisont
Vindar instängda under täta moln
kämpar, kastar sig i virvlar mot murarna
Träden slits i gungning som rivna moln
små lyktor lyser stilla i vildvädret
Starka, upprymda, vindar i uppror
mäktigt morrande, men mjukt
Nu lämnar svarta molntrasor plats
åt en horisont som blandar rött med turkos
Jag vill, friska vindar, andas in eran kraft
gömma den, ta fram den mot svaghet
Men omöjligt är att stänga friheten inne
jag får minnas den och möta den igen.
Ensammas paradis
20 maj 2003
Sjung koltrastar nu, i grönaste lund
skymningen luktar avgaser
Fall stillhet nu, allra ljuvaste lugn
så blir jag ensam med sorgen.
Naturromantik & kärleksbrist
ett liv för en idealist
Kvällssolen står på idegran
nu vilar solen i björkens hår
solen slumrar bland sensommargräs
Kyrktuppen vänder sin näbb emot norr
lillkatten sover bland timjan
äldsta tallen står röd i kvällssol.
Sorgmjuka natt
9 juni 2003
Det doftar regn, min sommar
säg älskar du mig än?
Måsarna ropar på vinden
den svarar
i lövträdens grönskande natt
Håll min sömn nära hjärtat
vila mig viskande
om frihet och mörker i ensamhet
Smek mina tankar med natthimlen
tills de är stilla och blå
Min sommar av regndoft
jag älskar dig än
Så ren i den fuktiga vinden
jag ropar
Jag är evigt din, skyhöga natt!
Honungsros
7 juli 2003
Jag ser upp mot ett tak av rosor
älskar någon mig?
Jag sträcker händerna mot kärleken
men det är för långt till himmelen
Vita rosor, klarblå himmel
som jag och kärleken jag inte når.
Moln och galenskap
Så mycket att leva för
ingen att dö för
Jag har lust att spela över!
Jag känner mig galen.
Vill då inte ens månen
de galnas beskyddare
göra mig sällskap inatt?
Onåbar (löftet)
Onåbar
Lovade hon mig
Evigt ung, alltid ensam
eller döende och älskad
Döden når dig aldrig
och inte kärleken
Lovade hon mig
eller var det ett hot?
Lev i evig skönhet
i världen tills den förgås
Älska naturen och ditt eviga liv
dela det med ingen (sorgen).
[Verklighetsflykten börjar här.]
En fruktansvärd sak med att vara odödlig
vore att tvingas se världen åldras och dö
Som att åldras själv, fast omvänt och större...
Havslängtan
22 april 2003
O, vita måsar, flyg mig
som era rop vill jag färdas
fri som ni
Men vandrar här ännu tung
under vingar vita som vågskum
Att bli en mås, att skratta bland er
leka mot oändlig horisont
fri med er
Det åstundar själen min så högt
att den nästan krossas mot klipporna
Måsar i havsvind kallar mig
till äventyr, ständigt nya mål
fri som havet
Sjösjuk av längtan, får inte ens gråta
med tårar som saltstänk från havet
I glidflykt mellan två himlar
är jag i ett främmande hem
fri med havet.
Glidflykt
21 juli 2003, inför Fiskis-resan
Fåglar gungar över stadsbotten
kajor, måsar, tornseglare
Alla silhuetter lika svarta
mot en himmel i så många färger
sommarkväll
Från det blå till turkos ner i rosa
små moln glänser under välvningen
Sjöfåglars gråtsång tröstar mig
när jag flyr från tankar och ord
havsstrand
Här i mitt fönster i staden
kan jag liggande se rakt upp i havet
Tänka mig ytan i fjärran
solglitter över krusad atmosfär
aftonsvalka
Ringar sprider sig inifrån
små obetydliga vågor av frid
Rörelsen glider i flytande flykt
genom mig och horisonten.
Första kväll i Fiskebäckskil
22 juli 2003
tack
Älskade plats!
Saknade hem
Var har jag varit?
Vad har jag gjort?
Jag söker lyckan
men endast här
är jag trygg med den
Allt är bra.
Min barndoms strand
mitt stora hav
Lysekils kvällsljus
på Andra Sidan
Hemvägen går mellan nyponsnår
förbi Väderkvarnen på klippan
Men snart får jag ta en annan stig
se Matildestrand ifrån berget
Men även huset på berget känns Hemma
med äppeldoft, kaprifol, ölandstok
Hemma är kanske bara en känsla
men den finns i Fiskebäckskil.
Morgon i hemtrakt
23 juli 2003
Vakna tidigt
ut i lyckan på ett berg
Bland ljung och en
glänsande gräs i mossa
Gräs med dansande vippor
Solen omfamnar mig
jag äntligen hemkomna
Allt välkomnar mig
till min plats i världen.
Hemresedagen
24 juli 2003
Mina längtande händer får känna
solvärmen från mossan på berget
jag vill omfamna jorden och klipporna
Jag vill gömma mig i måsarnas skrik
hemma över saltstänkande hav
Jag vill sova i ljungen för alltid
jag vill aldrig lämna mitt hem!
Mer än halva livet har jag längtat hit
jag är så full av sorg och saknad
Sorgen släpper mig inte helt
jag är inte här för gott
Jag får längta efter en annan tid
men platsen har jag här
Jag vill ha Matildestrand i evig sommar
min barndoms eviga sommar.
Naturdyrkande Nunna
Jag äktar naturen
16 aug 2003
Jag är det elakaste som finns
det allra ondaste i världen
Eller är det bara kärleken
som hatar mig så djupt?
Men tänk vad vackert allting ändå är
vad sensommarkvällen doftar
En rosarandig himmels mjukhet
trots att jag inte vandrar bland moln
Nej, Naturen är det enda sanna
det enda verkligt vackra
Det är Naturen som lyser där
flytande apelsinguld bortom björkar
Min kärlek till Naturen besvaras
den ger mig allt den kan
Tillåter mig allt, kräver intet
därför måste jag vårda den
En evig skönhet att drunkna i
så mycket äldre och starkare än jag
Eller är jag precis allt den är
jag som är en del utav den?
Jag ber, låt dig inte luras
fast jag kan vara nog kärleksfull
Låt dig inte luras så lätt som jag
min själ älskar endast Naturen
Så kanske kan jag inte älska en man
jag ger mig åt Naturen
En av människors släkte är knappast för mig
jag tillhör den grönblå evigheten
Jag skall evigt förgås och föryngras med den
stärkas och förklinga som årstid och vind
Måtte min kärlek aldrig svika
eller är jag till döden förlorad.
Förstå mig
16 aug 2003
Jag är så ung, förstår du
så ren
så skör och oförstörd
orörd
Min kärlek vet inga gränser
men jag
Jag måste skydda mig själv
Jag älskar mig så, förstår du
min själ
min vackra sångröst
min ångest
Min kärlek vet inga gränser
men vem
Vem ska jag ge den till?
En naturens brud, förstår du
så ren
så oerfaren
så ärrad
Min kärlek vet inga gränser
men lek
Lek försiktigt med mig
Jag älskar dig så, förstår du
din själ
din vackra avsikt
dina tankar
Min kärlek vet inga gränser
men hur
Hur ska jag finna dig?
Dröm om ren kärlek
16 aug 2003
Jag vill hitta någon att älska
helt gränslöst
Bara omfamna med hela min själ
älska, omsluta som naturen
under svarta himlen
Någon som behöver kärlek till mig
ett behov omöjligt att kväva
Som jag kan gråta för och med
för att hans skönhet kan dö
för all hans tunga sorg
Så att endast tårar kan befria allt
men man är för lycklig för gråten
Att få känna allt, rädd och trygg
vara säker på evig kärlek
utan att behöva lova någonting.
Stig på lönnlöv över vattnet
[gungar, sviktar]
Som ett löv på golvet i tunnelbanan
svart som i alla tunnlarna
tystare än de nya vagnarna
Ändå hörs det inte att jag skriker.
Klingande längtan
maj, juli, aug 2003
I skymningens mörknande vemod
når mig sången som vattenvirvlar
En klar strimma, från mitt paradis
tycks mig svartfågelns sång
Sedan endast mörker, helt tyst
kom igen i gryningen, sök mig!
Väck mig då som svalkande vatten
som soldis genom fuktig kyla
Ty ljudet av en lycklig plats
för mig också dit.
Tallhem
3 maj 2001, trädgården i Enskede
Jag sitter i mitt svala rum
i den sneda kvällssolens vänlighet
Allt det drömska är min verklighet
som kvällens ljusa vind
Hela himlen är mitt blåa tak
och träden mina väggar
Fåglarna är mina tankar
koltrastens sång är min
Jag tittar upp i tallen
röd av solens varma ljus
Sätter mig där på en gren med min blick
och tittar ner i tankarna
Jag ser hur det är att sitta där
se världen från mitt skydd av grenar
En liten bit av en evighet
eller en större bit av nu.
Havsreflexer på solen
aug 2003
Genom tallens grenar glimmar
en strimma av flytande guld
under välstoppat molntäcke
precis där träden tar slut.
Jag tänker mig ett soldränkt lysande hav
med en varm salt vind i min höstkväll.
Så mörknar det mjukt rosa
tungt blågrått och guld
stilla bortom regn och svajande träd.
Kväll här som vid Yrisiams strand.
Sjuk September
Lövfällning!
15 sept 2003
Det virvlar rödgult i luften
mulna luften
Låt vinden föra bort infektioner
Jag är yr som ett höstlöv
döende löv
Låt mig falla långt härifrån
Ljusa starka disiga himmel
friska himmel
Låt mig bli mer som Du.
Följa dimman
27 sept 2003
Där dimman tätnar, längre bort
dit längtar jag, förtrollad som alltid
Förälskad i skönhet och onåbarhet
sådan njutning att vara vacker
Riskfri ensamhet, att gå vilse i
skrämd i tröstande mörker
Jag saknar ju inget
utom kärlek
Jag är besatt, jag vet, jag vet det så väl
Det tilltalar mig, drar mig till sig
Jag älskar ju mig och mitt vemod, min sorg
Vill vara mig, smärtan ingår
Men nog önskar jag mig
lite lycka ibland
Åh, snälla rädda mig från döden
den vackra.
Ensam med September
27 sept 2003
Regnkväll, vindkväll
höstvåt gatlykta
Rysa som höstlöv
under darrande sken
Frihet mörk av ensamhet
svajande längtan i träden
Regnblank stämningshöst
tomhet mjuk av droppdoft
Även vindar kan smeka
fuktigt mot huden
Hösten älskar mig
äntligen.
Nu kommer vinden igen
Jag sitter i den gamla, starka tallen,
vinden piskar små regndroppar mot mig,
konstigt, de träffar mig aldrig,
men jag känner deras våta kyla vina förbi,
jag ryser och burrar upp fjädrarna lite.
Jag sträcker försiktigt på vingarna
tittar ut mellan grenarna.
Det är småruggigt, gula fuktiga björklöv.
Min höst är kyla, fukt, ogästvänlig ensamhet
som gör mig varm och trygg i jämförelse.
Vemodet när sommaren tar slut räcker hela året,
för jag kan minnas sommaren.
En sorg och en uppgivenhet,
så ofrånkomligt, att det ger mig ro.
Som alltid, som nytt
30 sept 2003
Det måste vara höst nu
för allt är förändrat
jag är helt vid liv igen
trots min ensamhet
Med andedräkt som dimma
som försvinner under stjärnors små ljus.
Min kropp är så stark nu
min själ vädrar evighet
En sådan friskhetens höstkväll
med doftande aning om frost
Minnet av andra höstar blandas
med närvaron av det ständiga nuet
Visst är det väl höst nu
för nu känner jag kylan
jag känner mig varm igen
lockad till lycka
Men jag tror mig alltid få längta
tills jag försvinner under stjärnors små ljus.
Mörkret är alltid
vackrare än jag minns
[höst]
Gränslig känsla
2 okt 2003
Ett overkligt dis
natten är ljus
obestämbar i gatlyktesken
Fuktsvalt och vindlöst
tiden är gömd
omöjligt försvunnen bland bladen.
Kyrktornet är mörkt
kyrktuppen tyst
tankarna ljuder med ojämn klang.
Gnissel av syrsor
i fågelform
en konstig magi i min höstvärld.
Kära förtrollning
mig trogen än
låter mig få allt utom sällskap.
Längtande ögon
spegelskuggor
är jag då den enda som ser mig?
Jag är så törstig
som marken var
nu har det regnat, med höstmörk kraft.
Genomlyst
20 okt 2003
Mjuk sol genom huvudets lövverk
får det att glänsa som blekt guld
Rödglödgade molnbergskedjor
omgärdar mitt främmande land
Tidig morgon i årstidskväll
nu vill hösten få mig att vaja
Jag lyser som ett litet löv
snart får det äntligen falla
Ett fall mot stjärnehård vintermark
där den sista solvärmen leker.
Snön ligger redan kvar
22 okt 2003
Flortunn snö på gröna blad,
än är livet inte fruset.
Mörkgrönt liv under sakta fall.
Vita luften ser mjuk och tät ut,
lövgula marken vitnar.
Täck över liv och död urskillningslöst,
dölj oss oväntat i skönhet.
Svep in oss i glömska och välkänd vinter.
Goda vinter, låt mig glömma,
ge mig frid att älska dig.
Blå skyar
nov 2003
Blå skyar
över november där jag vandrar
Svårt att veta om du skrattar
jag har nog feber men jag svävar
så lätt däruppe inga moln
Månen döljer sig ännu
Inga stjärnor syns i ljuset
som dröjer kvar
Trots att solen redan gömt sig
i en glödande rand
En vind, kyligt mjuk vid min sida
sveper in mig i tillfällig trygghet
håller om mig som du borde.
Kråkskrap
Svalkande regnvind genom fönsterspringan
en kråka skrapar mot luften
Jag undrar hur du ser ut nu
minns mer din intensiva närvaro
Jag ser genom disig vattenridå
det kunde kallas regn.
Mjuka November
27 nov 2003
Gråmatt dropptak, undervattensluft
blandar all smuts och sprider ut den
Jag ska dränka mig under himlens sorg
för att glömma all min egen
Dislätta höstvatten, du gömmer mig
döljer det hemska i dimma
En så mild uttryckslöshet
för min stackars själ att vila i
Mörkret är så glänsande mjukt
fukten blir en levande rörelse
Andas dina små droppar mot min kind
just nu får jag glömma allt
För jag orkar inte lyssna på annat
än vatten, brus och svalka
Det är inte kallt, knappt ens mörkt
ändå är det alldeles natt
Jag är så trött, men jag somnar inte
ändå är jag alldeles ledsen.
Världen vissnar
Mitt Olympos ruttnar
höljt av våtkalla löv.
Brunsvarta gator
klibbar fuktigt mot hösten.
Inte ens regnet står ut.
Gråsträva rop flyger ekande
ur ovetande kråkors strupar.
Jag önskar jag kunde skrika sådär
vilken befriande smärta!
Men städa bort all klibbande väta
kom snö, kom frihet och tårar!
Jag hatar och missförstår smärtan
misstar sorgen för ilska.
Mitt vackra Olympos ruttnar
under försvinnande löv.
Berget går till vila och väntan
för att vakna,
till vad?
Snögömma
5-6 dec 2003
Snömåne, molnmark
leker du vinter, December?
Vilka drömmar smälter
innan nästa dag
vilka känslor försvinner som frost?
Men nu leker vinden med din bortglömda snödoft
För nu är det leende
tandvitt i mörkret
innan de obarmhärtiga bristernas dagsljus
Himlen är blålila mot grönsvarta barr
mellan rodnande moln och kyrktakssnö
Jämnfärgat mörka, vita, röda moln
flyr från en sidenstark måne
mot den avgrund de aldrig når
För att lämna fri sikt åt stjärnorna
Vintern virvlar mitt nerkylda hår
med en förödande tjuskraft
Tallmörker gömmer gatlyktesken
som branddoften gömmer mitt missmod
i en njutning som snö genom månljus.
Träkarameller
dec 2003
En korg full av träkarameller
allting smakar fantasi
Så skapar vi hundar av pinnar
skrattar genom somrarna
Min syster, det är för alltid.
Och vi vet att myror är skalliga
det är nog inte många som tänker på det
men vi ser allt som är viktigt
Så sveder vi strandlök åt Pappan
som också ser hur viktigt det är
Och Mamman är en syster
så god som någon
Men egentligen är det vi två
våra världar lever och växer med oss
Visst ska vi väl leka för alltid?
Det är som jag drog mig till minnes
•- ingenting
Genom hålet i himlen
8 dec 2003
Inatt kransas månen av regnbågsfärg
fullmåne suddad utav tunna moln
Över mörker och gammal snö
över ekot av mitt skrik
Så klar i alla färger, vit
som ett lufthål i mitt fängelse
Kanske är detta min flyktväg
men hur ska jag ta mig upp?
Genom hålet i himlen kan jag fly
men måste jag då inte till himlen först?
Natt till 23:e januari
2004
Nu sover jag inte
Ännu en gång
Med en annan Du vid min sida
Men denna sömnlöshet är så mycket bättre
än en som går över i min vanliga ensamhet
Snart får jag sova bäst jag kan
med hela nätterna för mig själv
Fast än jag är trött
är det nu jag får njuta
när nattsömnen störs av Din skönhet.
Trots att allt går för fort
8 feb 2004
Egentligen står tiden stilla
för alltid snöfall i en färglös skymning
Det finns ingen evighet ens, inga stjärnor
kyrkans klockor ringer in nästa tystnad
Alltid ska jag stå här
i trygga svarta kängor
Aldrig avgörs mitt öde
för ingenting händer någonsin
Världen rusar vildsint vidare
i avlägsna liv någon annanstans
Tiden går så långsamt här
att vi aldrig dör.
Mellanrum
20 feb 2004
Så. Livet går vidare.
Lika ensamt, lite friare, åtminstone för stunden.
Så det är väl bra, det låter som en liten förbättring, inte sant?
Vi låter det vara en förbättring.
Hur är det med livet? Lite bättre.
Det låter trevligt.
Har ingen aning om hur jag ska komma ur min situation.
Det är så tomt runtomkring.
Men jag får väl använda utrymmet till frihet och tankar.
Som jag brukade kunna...
Varför skulle jag inte kunna klara ensamheten igen?
Det är ju bara jag, jag är här, jag är alltid här,
jag försvinner inte ifrån mig.
Inte från andra heller, såvida de inte ber mig.
Men nu behöver jag vara snäll mot mig själv.
Mitt Stjärnfall
22 feb 2004, (till David)
Blank som natten och lika tyst
rakryggad, stark som en tårepil
Varmt levande och leende
skör som frusna tårar
Önskning vid ett vintrigt stjärnfall
men ditt fall var mörkare än stjärnans
Ändå lyser du för mig
ett ljus som skapar fladdrande skuggor
Du döljer allt så väl
men din hud är genomskinlig
Din svarta sorg ser på mig
utan att avslöja något
Marshjärta
Ett hjärta av fruset snöslask
tryckt mot asfalten
Min gamla vårliga längtan
5 mars 2004
Skrik min fantasi, lilla fågel
sådär vilt mot tidig fullmåne
Kallt och friskt, genast tyst igen
en sång sprättar upp mitt bröst
Det fladdrar levande förbi ibland
för att aldrig låta mig fångas helt
Det uppfyller mig aldrig fullständigt
så som dröm och minne visar det
Jag vet, men det är så lockande tydligt
i din kvittrande hitblåsta vårsekund.
Första koltrasten
mars 2004
Äntligen hör jag det magiska
årets första koltrastsång
Blekt skymningsljus, låg cirkelmåne
gul som vaniljsås, flyter ut i kanterna
En svart ljusglimt bland svarta träd.
Nu ska jag gå vilse
ut ur skogen
1:a försök "automatisk skrift"
11 april 2004
Frossan bryter mot stranden
i vilken värld som helst
Staketet viskar
över måsarnas lungor
den brutna fågelns hals
Vad ser vi, vill du leka?
Jag andas nästan inte än
och de är alla som min jury
Ingen vill röra vid mig
våga vidrör mig du
Titta vad det regnar
vill du simma?
Vi kan, som strömmen
som ett kors av mörka stenar
eller så är det bara snårets röst
Och livet ekar
Jag består ju nästan av ett eko
hur mycket minnen ska jag älska?
För det är alltid bara minnen kvar
de värmer inte lika bra
Aldrig har kärleken varit på riktigt
lånade stunder då kölden förträngs
Våga ge mig all närhet du kan
vänta dig bara kärlek av mig
Vi kan väl leka tills det tar slut?
Lamm & längtan
12 april 2004
Sången tränger sakta genom huden
som de vita vassa tänderna
som det minsta svarta lammets blick
Läppar mjukare än Längtan
förbannelse över min längtan
och min nära vän Tomhet
Trögflytande, mörkt och utan doft
ur ingenting alls ingenstans
från många omöjliga håll
Välkommen ut i mina ådror igen
jag hoppades nästan en stund
att slippa dig, tröttande Saknad
Vit, blank porslinsskål
tom och ren från blod
för vems blod skulle rymmas där?
Hjärtat svartnar av all blyerts
kan inte slippa känna just nu
ibland är det svårt att orka
Men allting susar rofyllt kring mig
kvällen slickar mig, mina sår
det är så skönt, låt mig somna evigt.
Ståplats
26 april 2004
och sedan dess känner jag ingenting.
det är befriande. men tråkigt.
det är förresten typiskt mitt liv.
men hur ska jag kunna leta rätt på nån ledig plats i någons hjärta?
för bästa platserna är oftast upptagna.
men kanske kan få en ståplats bakom en pelare eller nåt...
föreställningen måste ju tyvärr vara sevärd också, värd biljetten.
Lek mig
12 april 2004
Lek mig, lek mig, lek mig,
kan jag älska på riktigt igen?
Känner jag igen kärlek?
Mjuka närhet, värm min själ
Gudar vad jag fryser!
Var det såhär illa?
Jag har visst lurat mig själv.
Det var skickligt, jag försöker igen!
För du är ju så jävla vacker.
Söta Mörker.
Jag vill falla i din beröring.
Det mjukbruna i dina ögon,
den flytande värmen i ditt bröst.
Det är allt jag vill ha av dig,
låt mig känna din förlamande kropp.
Förödande närhet, den sänker mig,
likgiltig för allt utom Värmen.
Rent blod
april 2004
Det flyger som svalorna brukade
tror jag
då när det nånsin var sommar
Men allting är bergen som stupar
det ser jag
huvudstupa i vattnet
Mörker och ansvarsfri ömhet
ge mig kärlek, det finns många sorter
vi får välja den utan löften
Du kan smeka min såriga kropp, utan risk
det blodet är inte ditt ansvar
Om jag lovar att vara osårbar
vill du riva mig då?
