s i r i g r a n d

Utav berättelsen om min mors upplevelse i Matisse-kapellet i Antibes,
påmindes jag om min egen upplevelse i Saint Pierre de Montmartre, i april i år.
(fotona kan aldrig göra det rättvisa)

Det var en sådan rumsupplevelse som får mig att vilja dö och leva samtidigt, att blunda eller alltid se just detta underbara rum. Det är en liten absid, till höger om korabsiden. Rummet är avgränsat av ett träskrank, så att man inte kommer in utan är precis utanför, längtande in i dess flytande färgskimmer.

I absiden finns två fönster av tjockt färgat glas, i starka mättade färger, överraskande moderna i sin färgstyrka och form.
Det gamla notstället i rummets mitt blir som berättelsens huvudgestalt, längre in får rummet tyngd av en dopfunt.

När solen tar sig in glöder stengolvet.

Glasbladens brinnande färger faller som notblad över notstället. Lägger sig under som vatten, eller minne, en ljusbrunn av musik. Den östra fönsterskuggan färgar dopfunten, den södra nostället, de knyts samman till en lysande självklarhet.

Men bilden är aldrig stilla; ljuset avtar och tilltar, solen går i moln, scenen svalnar och dör! Ska jag bara ha minnet, är det över nu, får jag aldrig mer bo i rummets värld? Mina ögon vill andas mer sagoljus...

Så smyger sig solen omärkligt tillbaka... jag återfår andan... och rummet skimrar! Som av minnen.

---