s i r i g r a n d

Mulenkvälla visan
9 april 2007

När längst bort under molnen
jag skymtar solnedgång
längs randen där en kråka flyr
är hus och tallar små

Då sjunger jag, i kvällningen
mitt hjärtas vemod gläds
jag mjuknar emot stugvärmen
och tanken bortåt nå

För allt jag vill är äventyr
men håll min kalla hand
fastän jag vänder bort min blick
jag ville vara två

Jag sjunger för att blidka er
men också hjärtats gråt
Det tycks vara kvällens öde
att alltid längta så