s i r i g r a n d

Det kanske är för att jag trots allt inte hinner med mig själv. (dvs trots att jag inte längre har ett förhållande, inte går i skolan varje dag, bara jobbar 1-3 ggr/vecka)
Kanske. För jag vet att det är mördande för mig, jag har inte tid och framförallt inte ro att skriva. På riktigt menar jag. Knappt några dikter och mina älskade romanprojekt... När i hela livet ska jag hinna? När får jag leva?

Så häromdagen kände jag mig sådär genomtrött på livet igen. Bara helt trött på allt, på att inte vara glad, på att inte se att jag gör något meningsfullt. Bara helt trött och apatisk. Inte trött som i hoppafrånettstupochdö, bara Trött. Utled. Mentalt trött.
En trötthet som sprider sig ut i musklerna och ögonen, som trär rep genom hälsenorna och knyter fast dem golvet.

Men visst, jag behöver ta ledigt lite ifrån allt praktiksökande, det är heltid just nu. Samtidigt som jag måste plugga både japanska och arkitekturkritik, samt pipa till simhallen för att inte gå sönder fysiskt också. Det är bara så svårt att slappna av och ta ledigt när man vet att det är jättedags att söka, i god tid så inte de få eventuella platser som finns i denhär äckla lågkonjunkturen försvinner för mig. För jag vill inte och kan inte plugga mer nu. Ge mig praktik och mening.

När jag egentligen bara vill blocka ut världen och skriva tills jag lyser. Lyser. Ja, så skulle det bli, verkligen. Jag undrar om jag skulle bli lyckligare i England, t.ex, eller varför har jag fått för mig att söka praktik där? Jag har alltid velat prova att leva och arbeta där. Eller är det ett flyktbeteende?

Men hellre flykt och liv, än apati.


blodig torso (halvleksversionen av min korsfästelse; kristi brud)

---