Yta, plikt och oreda
Men idag är till för skrivandet.
Oavsett mina åtaganden, ansvar, studier, plikter gentemot andra, min största plikt är mot mig och mitt liv. Min egen värld.
Och nu ser jag den lysa i diset.
Mellan fuktinvävda vinterkvistar,
tunna som spindelben.
Där löper stigen spegelblank,
hal av is och smältvatten.
Jag får inte nöja mig med att skriva OM skrivandet, kommentarer till min ordlösa situation. Det jag fruktar och undviker är mina egentliga ord, som jag vill skriva sedan så länge, som jag inte vågar misslyckas med. De som kommer att göra självkommenterandet överflödigt.
Oavsett mina åtaganden, ansvar, studier, plikter gentemot andra, min största plikt är mot mig och mitt liv. Min egen värld.
Och nu ser jag den lysa i diset.
Mellan fuktinvävda vinterkvistar,
tunna som spindelben.
Där löper stigen spegelblank,
hal av is och smältvatten.
Jag får inte nöja mig med att skriva OM skrivandet, kommentarer till min ordlösa situation. Det jag fruktar och undviker är mina egentliga ord, som jag vill skriva sedan så länge, som jag inte vågar misslyckas med. De som kommer att göra självkommenterandet överflödigt.
Kommentarer
Postat av: Laethale
gud vad fin bild på dig! gosunge<3
Postat av: Wilhelmina
Underbar bild! och lycka till med skrivandet, det är vackert och det behövs.
Postat av: Mimmi
Mycket mycket sant (om folk på donken)
I övrigt hejar jag på dig och din skrivande hand!
Trackback
