s i r i g r a n d

Galenskapen färgar mörkret kring mig
jag möter en känsla av mig
som att återvända till mig själv
en stillsam julstämning

Sinnesfrid i ställtids vakuum
medan näringsbristen dumhet viker
när blodet åter cirkulerar genom händernas aktivitet

En hemkänsla som jag dömt förlorad
(men jag ÄR portabelt liv)
den möter mig med frid och mörker
med löften och minnen av frid



Mjuka röster i utkanten lugnar
när jag släpper krav på relevans
när jag erkänner att hur jag lever
är i kärlek till ordens dans

Så mellanrum får vara stillhets sköld
smärta är irrelevant
mitt skapande: hem för min krympande själ
så hittar jag vägen tillbaks.


(Tror jag att det egentligen finns
något annat som jag måste göra?)

---

Mitt huvud är så fullt av mitt privatliv, så skolan får inte riktigt plats, eller snarare det naturliga engagemanget. Nu kan det visserligen även bero på att vi bara gör en massa föranalyser nu, inför den mer "riktiga" uppgiften, att faktiskt använda information och slutsatser till att arbeta fram ett förslag till utveckling i Lysekil.

Men jag är ändå rädd att lägenhetsbekymmer, nya sociala kontakter, kvarstående skador från olyckan, förvirrande kärleksliv och osäker framtid tar upp en lite väl stor del av intresseklubbens seminarierum i min hjärna just nu.

Well hell, jag är GIPSLÖS iaf! Har numera två händer! XD
Klippte ju upp gipshelvetet med kökssaxen helgen innan jag skulle till sjukhuset för att ta bort det... Men röntgen visade att jag är hel, någorlunda. Men tydligen hade jag haft en misstänkt fraktur i handledsbenet också, fint att de inte berättade det då! Primärvården suger, som vanligt.

Regn, höst och fri högerhand. Jag började skriva igen genast på måndagen, när jag fått mitt besked om handen.

Jag kommer tillbaka och jag ska leva ännu mer än förut. Ännu mer som jag.

---

Hemma igen från utsikten mot längtans horisont, Fiskebäckskil från Lysekils strand.


(Fiskis där bakom kyrkan)

Så jag sitter och skrattar av min systers blogg. Och skrämmer mig själv med att inte känna igen mitt skratt.

För att jag skrattar för sällan? För att jag inte känner igen mig själv? För att jag aldrig varit mig eller för att jag aldrig kommer att bli mig igen?

Jag känner mig så schizofren när jag umgås mycket med andra människor. jag maratonsocialar, jag blir så absorberad i att vara social så jag skulle slita ut mig helt om jag inte såg till att vara ifred ofta. så då riskerar jag att isolera mig i rent själförsvar. (självförsvar menar jag, kanske)

jag hatar känslor relaterade till relationer. känner mig alltid otillräcklig. det är också en anledning till att jag isolerar mig.

Jag är lite lösryckt, var social nästan nonstop tis-fre med helt nya människor, mina nya (trevliga!) klasskompisar.
Så jag är mitt i att definiera mig i förhållande till dem. Dessutom ska jag provsjunga till domkyrkokören på måndag.

och vet inte vad jag ska göra nästa termin
var jag ska bo
vilka jag ska umgås med
om jag kommer lyckas skriva
om jag kommer att bli vacker
hur länge dethär kommer funka ens litegrann

ska jag gå vidare på mastern på chalmers? eller praktik? i göteborg? lysekil? sthlm? london? eller längre bort?

vad ska jag ens försöka med? vill och vill, vad klarar jag, vad är nyttigt för min mentala hälsa?



jag vill hem. var är det? var fan är det?

---