Yta, plikt och oreda

Men idag är till för skrivandet.

Oavsett mina åtaganden, ansvar, studier, plikter gentemot andra, min största plikt är mot mig och mitt liv. Min egen värld.

Och nu ser jag den lysa i diset.
Mellan fuktinvävda vinterkvistar,
tunna som spindelben.
Där löper stigen spegelblank,
hal av is och smältvatten.

Jag får inte nöja mig med att skriva OM skrivandet, kommentarer till min ordlösa situation. Det jag fruktar och undviker är mina egentliga ord, som jag vill skriva sedan så länge, som jag inte vågar misslyckas med. De som kommer att göra självkommenterandet överflödigt.





Sindy - Linda & Siri goes Modelhouse

Lindis + Siri modellar = Sindy

Och jag bevisar min förmåga att se galen ut på bild.  X-D
Dethär var enligt fotografen den mest kreativa pose som någon gjort på denhär stolen. Oh well, det säger mer om folk som låtit sig plåtas på den innan...




Sindy-Lindy ska få regera över sina bilder själv, men hon KAN inte harmas över att jag lägger upp två av mina favoritbilder på henne! Hon blir så bra på bild:

    (och ja, vi har samma strumpbyxor på oss)


And my poser-bitch-pics:

         



Konventioner

En verklighetens allegori över sig själv.

Det är halt på gångvägen. Den ligger nämligen under en livsfarlig skorpa av is och smältvatten. Siri beslutar att gå i det bruna fjolårsgräset vid sidan av vägen. Det känns trevligt och går utmärkt, dessutom följer gräset vägkanten nästan hela sträckan till tåget.

Nöjd travar Siri på i gräset, med god fart.
En röst i Siris undermedvetna säger "Man brukar gå på gångvägen!"
Siri går automatiskt ut på gångvägen.
Typiskt! (Vägen är givetvis fortfarande hal och endast anpassad till Bambi-på-hal-is-promenad)

Siri blänger på sitt undermedvetna, men kan inte undvika att fascineras av Konventionens makt.



RSS 2.0