Patetiskt Blod

Japp, jag är för dålig för att bli en bättre människa.

Gick till Blodcentralen för att se om de ville ha mitt blod. Så de tog blodprov inför blodgivning.
(jag har alltid varit för rädd för nålar osv, men nu tog jag tag i det. Go me.)

Ska man vara lämplig blodgivare måste man ha blodvärde över 125.
Nedre gränsen för normalt blodvärde ligger på ungefär 117.

Siri har 104. ...

Mitt blodvärde ligger alltså på gränsen till Patetiskt, som jag tror den vetenskapliga termen är... :P

BRA DÄR. Det blir blodpudding hela julen. Bara för att jag är en klen liten vegetarian.




Inte utan min syster


Man går ensam genom livet.


Men inte riktigt ensam, om man har en syster.



Aldrig någonsin fullständigt ensam, för vi är alltid systrar.




(om vi båda var pingviner, skulle vi ändå tycka att det var helt normalt)



>.< mongomåndag

Du vet att det är måndag när

1) det faktiskt ÄR måndag.
2) introduktionen i skolan är seg som vanligt och det visar sig att det FORTFARANDE är förberedande uppgifter inför kursens egentliga huvuddel.
3) helgen är slut.
4) du har mens.
5) kursboken du ska läsa från pärm till pärm är amerikansk, dvs full av tomt prat.
6) kaffet i ritsalen smakar misosoppa.
7) din stolsgranne på kören är en kvinna som sjunger genomträngande falskt hela repetitionen.
8) du fortfarande frustar av ilska efter en timmes promenad hem från kören.




Men du vet att måndagen närmar sig sitt slut, när du stannar upp i en natriumgul glänta och Skriver!



Galenskapen färgar [bild: karneval]

Galenskapen färgar mörkret kring mig
jag möter en känsla av mig
som att återvända till mig själv
en stillsam julstämning

Sinnesfrid i ställtids vakuum
medan näringsbristen dumhet viker
när blodet åter cirkulerar genom händernas aktivitet

En hemkänsla som jag dömt förlorad
(men jag ÄR portabelt liv)
den möter mig med frid och mörker
med löften och minnen av frid



Mjuka röster i utkanten lugnar
när jag släpper krav på relevans
när jag erkänner att hur jag lever
är i kärlek till ordens dans

Så mellanrum får vara stillhets sköld
smärta är irrelevant
mitt skapande: hem för min krympande själ
så hittar jag vägen tillbaks.


(Tror jag att det egentligen finns
något annat som jag måste göra?)



She is

Mitt huvud är så fullt av mitt privatliv, så skolan får inte riktigt plats, eller snarare det naturliga engagemanget. Nu kan det visserligen även bero på att vi bara gör en massa föranalyser nu, inför den mer "riktiga" uppgiften, att faktiskt använda information och slutsatser till att arbeta fram ett förslag till utveckling i Lysekil.

Men jag är ändå rädd att lägenhetsbekymmer, nya sociala kontakter, kvarstående skador från olyckan, förvirrande kärleksliv och osäker framtid tar upp en lite väl stor del av intresseklubbens seminarierum i min hjärna just nu.

Well hell, jag är GIPSLÖS iaf! Har numera två händer! XD
Klippte ju upp gipshelvetet med kökssaxen helgen innan jag skulle till sjukhuset för att ta bort det... Men röntgen visade att jag är hel, någorlunda. Men tydligen hade jag haft en misstänkt fraktur i handledsbenet också, fint att de inte berättade det då! Primärvården suger, som vanligt.

Regn, höst och fri högerhand. Jag började skriva igen genast på måndagen, när jag fått mitt besked om handen.

Jag kommer tillbaka och jag ska leva ännu mer än förut. Ännu mer som jag.



RSS 2.0