Hundrafjorton dagar moln
Dikter 27 jan-20 maj 2006
Hundrafjorton dagar moln
(molnboken)
Vindvandra blir Villvandra, hakan lyfts
mot träden och fågelvinden.
Jag är för världen och livet
Fönsterglaset spricker vid tinningarna
med en molande klang
Grenarna svartnar utanför
som svart plåttak i regn
Drunkna under is som bär
Ge mig lite Vårkväll-med-sneda-solstrålar-
det-är-faktiskt-fortfarande-ljust-ute-musik!
Låt den som kastar första stenen
vara utan synd!
Snarares
27 jan 2006
Vildrivna skogar dansar längs elden
ingen vinglar som vingen
Brutna smulor och snösälar
alla lyssnar på vägen
kanske nära slutet.
Många svarta vatten faller i egen tår
spindelben springer mot målet
bland fukt och svalda bär.
Kravelhäst och kråkor på bråkande bro
de andas genom tungor och brus.
Vad säger vägen till smulorna
vem viskar vid öronlöst grus?
Örnbräken skrattar, hos nosiga får
bäckarna trillar undan.
Hornet är urblåst och kragarna sväller
men snaran är någon annans.
Veken svarar inte på lågan
för leken springer sin väg.
Vägsjälen doftar under vindburna tassar
något ynkligt med vingar.
28 jan 2006, vid Kolingsborg
Eget bildskepp och blinkande mål
en självlysande tunga
Framtidsutsikterna är ett hål
en otillräcklig lunga
Visst ska vi dansa, slitna och grå
färgskimmersprakande unga
Få all världens lyckorus på tå
se basgångsblixtarna runga
Bara vild natt utan morgondag
småtimmars sanslösa dödsdans
När lampor har ännu fler färger än jag
har ångesten inte en chans.
Pilberöring
29 jan 2006
Pilens mörka grenverk
högt och kvällsvått i kylan
spretiga rytmiska rörelser, bladlösa
över mitt ansikte, längs min kropp?
På rygg, halvt förfluten, ligger jag här
en meningslös plats för er.
Om någon annan såg en vits med mitt liv
vore jag säkrare på min betydelse.
Hopplös är bättre än meningslös.
Mörkret slickar mig längs ryggen
mitt förvridna sår.
Pilkronan dansar som rysningar.
Mattan håller mig uppe
bromsar mitt fall genom jorden.
Musik är ett bärbart hem.
Medvetslöst bryderi
29 jan 2006
Morgonkråka över stuprör
rasselröst på gren
allvarstöcken löst ifrån sammanhang.
Gryningslyster över oredigt hår
sång mot snöbeklättrat berg
vägens slut i skyavsikt
men vatten kallare än speglar.
Nu vaknar fåglarna igen
över sandvit snö
nu pratar de om mig igen.
Runtom och kring mig i cirkelstråk
käpphäststråke mot sten.
Fristående klocktorn som fångstredskap
fågel med vårlika förtecken.
Vaxkabinett med annat ord
sten med svartvita lager.
Träd från sydliga trakter
hamnstad i sagovärlden.
För bara en kort stund sedan
odlades minnen på fält.
Bakom damen
31 jan 2006
Strövande hovar över nysmält gräs
strävande sånger längs nyväckt själ
hovlika kängor mot sätet.
Brunspröda tuvor och pölar
förbi och glömda som blickar,
tömda när minnet är ensidigt.
Ett upprymt leende utan skäl
en själ utan anknytning
knutna muskler från skruvat fäste
tysta former av mig.
Enarna klättrar vid kippande vägren
mot vägen eller till skogs?
Flykten är helig, i evighet
vi måste rymma och längta
i väntan på miraklet.
Livet regerar ändå världen
så länge skapandet vill.
Konsten är smärtans älskade
när ingen annan förstår.
Färggrann hals och lapande himmel
allt kan riva benen
vinden vill locka dig ut.
Lockar av grått över slätad panna
rynkade tankar med evigt liv.
Mot Skälstäde
1 feb 2006
När mörkret är skog och natthimlen mjuknar,
varje stjärna en vinter.
Saknar jag dig mer än någonsin, alltid,
närmare när jag flyr.
Vila i avskuren levande bygd,
avlägset egen, sökande öppen.
Tyst hemlig ensamhet, ingen stör
mitt hjärtas älskade sorg.
Vandra till mötes, leta en mening,
ropa efter min själ.
Nudda mig, närma dig i samförstånd
känn mig på mina ord.
Lös mig från honom, jag vill veta
ingenting
inte se drömmen om solen.
Ta mig vid handen, led mig bortåt
vidare inåt i skogen.
2 feb 2006, Skälstäde
Jag flyr till en liten trappa
i en kyrka från tolvhundratalet
en mörk vänlig kalkdammig ödespiral
lämnad att vindla och vittra
Den är mjuksliten, förstående
med tystnadslöfte
inom tornets lugnande väggar
Här kan jag klättrande gömma mig
ensam om utsikt genom skottgluggen.
5 feb 2006, Skälstäde
För allt utan betydelse
och ingen svider som jag
ändå rinner det ekande
månen precis halv men sned
Nacken värker i baktanke
finns någon ämnad åt mig?
Hoppet är alltid på undantag
så lev för formandets ljud
Jag sover bättre ensam
men vaknar med vassare skrik
Min värld är av tankar och minnen
sanning i påhittad form
Mina egna sånger och gudar
högt över skapande skalv
Bejaka meningen, bli värdefull
ta emot mig med värdighet!
Vara fri att erövra världen
12 feb 2006
Mitt hjärta har jag spolat ner i toaletten
eftersom det blödde så ymnigt
sölade och fläckade ner allting.
Nu skiter jag i det där djävla hjärtat
för det var ändå inte mitt längre.
Jag ska skapa ett nytt hjärta
i mitt eget bröst
som jag själv ska få äga.
Ska skapa det av min eviga själ
med min livliga fantasi.
Ett fantastiskt levande hjärta
fyllt av vilja och själ.
13 feb
Jag har tröttnat på detta ditt spel
på kittlande längtan och smärta
Jag tänker gå härifrån hel
och återuppfinna mitt hjärta.
Aldrig når
13 feb 2006
Hur vi letar, springer och river, når?
världens ögon för vårt lidandes tår
Ropar, springer och skriver, förstår?
allt värre insikt ju längre det går.
Men länge, för ofta, för ensam, för svår
för åderlåten av sår.
Från avstånd, avsteg, lögner av år
besvikelsens djupa spår.
När det aldrig är riktigt och djupt som man får
blir det som att kärleken avstår
Iskalla kårar följda av vår
men för djupt under förna och mår
Jag hoppas att ingenting består
står tröttad med utslitet hår
Underbara flicka och vän, på en bår
för det är Du och aldrig når.
Det förflutnas ständiga närvaro
13 feb 2006
Striden är över och hoppet ska slaktas.
Bara hundra år av ensamhet
lider rosen på tistelön.
Solen lyser på en annan ros
och värmer vem som helst.
Ett renhorn i sidan, oförmåga
skrynkligt torkade fingertoppar.
Släpp greppet, släpp taget
men landa mjukt
spelkortsvakterna är döda.
Nej det är inte roligt, knappt ens komiskt
jag ser inte humorn ikväll
Visst, oändligt fri, men lekytan liten
vinter, plikt, inte bättre till våren.
Hopplösheten i hälsenorna igen
snart ska jag sova, jag lovar
jag behöver ingenting.
Ögonen igen, sådär tunga
som i Väntan förgäves.
Ständigt denna väntan förgäves,
jag måste börja inse mig slagen.
Som den svartögda katten med fågelliket
jag undrar vad jag har dödat.
Vad brott ska jag sona
vems själ har jag slukat
är det straffet från ett plågat hjärta?
Så avtrubbad jag är gör det ändå ont
ska jag någonsin på riktigt?
För blodet har stelnat för länge sedan
men sluta röra vid såret!
Det läker aldrig utan blod
du ger mig infektion.
Silkesmask i tvinnad kamp, ja
det finns bara mörker.
Pax Deorum
14 feb 2006
Kryp ihop i mörkret och rysningarna
tio år gammal trygghet
Vad skulle ha förändrats?
Det som var bra då är bättre nu
utom hoppet om framtiden.
För jag har ätit av min framtid redan
bränt mitt hjärta i kanterna.
Snart soluppgång över utnyttjat fält
dendär kråkan som en valkyria.
Men själ och pennor, stämband och liv
det tar ni inte ifrån mig!
i luften ropar
15 feb 2006
Kajor genom luften
genom lysblå luften
ropar lysblå genom luften
som genomskinliga i luften
genomblå lysande som luften
osynligt genomlysta av luften
Korsen speglar sig i dimman
Skrivandet frälser mig
Förliser Förlossar Förlamar Förklarar Förråder
Förevigar
Trastrike (tröstrike)
Februarisång
18 feb 2006, uppsala gamla kyrko
Nu viskar koltrasten till mig mjukt,
oväntat i vintern.
Dess älskade stämma prasslar, som ett eget regn.
Men tät faller snön på regnröst, över familjegrav.
Nu tyst, med halvslutna ögon mot fågeln,
låter snön falla över mig stilla, ansiktet skyvänt,
som hundratals små tårar läggs mot min kind.
Jag springer skuttande som rådjur efter harspår,
mellan höga häckar i labyrint,
smideskors och stenar med namn,
vild och egen, lugn, över mjukt djupa snöstigar.
Sjunger med sluten mun, skriver utan penna,
för att jag kan det jag älskar, koltrasten talade till mig.
Präglas jag till detta av ensamhet förlåter jag dig det.
Träden vitnar tunna mot himlen, inte ett levande steg.
jag följer mig själv, flyger i tanken, med livets lätta ben,
över lysande vintermark i skymmande kväll.
Jag får vandra här, det är oerhört,
hemåt längs andras gravar,
hittar mig själv mellan björkar och död,
en trastsång genom fallande mörker.
(Alltid koltrasten. Varför, för dess svärta?
För att den alltid överraskar mig.
För att sången klingar i min själ.
För att den viskade till mig ikväll.
För att den genomljuder allt.)
Trastnatt
natt från 24 feb 2006
Älskade, alltid återvändande!
livets hälsning till mig
Du är mitt levande hopp
nu sången i fullfjädrad kraft
Jag får aldrig förtvivla, minns det!
för jag kan alltid minnas Yrisiam.
Så länge Din röst ekar
är min lycka evig
För den når så långt, sången
genom världarna och mig
En evighet övervinns och förlängs
min flyktväg till verkligheten
Så skapandet är mitt liv?
ja, jag skapar mitt liv
Där besvarad kärlek är det enda
jag inte kan uppnå själv
Vad rör mig kärlek ändå?
när jag lever för skapandet
En döende människas kärlek -
ett intet i evigheten?
Bild och skrift är detsamma
ett rop ur Djävulsklyftan
Hör min röst, se min sanning!
känn mina inre världar
Jag värderar ingenting högre
än dessa inre landskap
Här finns ingenting kvar att förlora
min själ vill Yrisiam
Men lugn inre, fall inte!
känn dig som koltrastens sång
För evigt i mig lever tankarna
som kanske dör med mig.
Den cyklande snögubbens visa
Hej vad det virvlar i luften av vitt
ej en skymt utav vägen
får jag bak skymmande sjok utav snö
fast min önskan är trägen
Frustrerat klappar hjärtat mitt
ständigt vinglande, trängda lägen
tror allt som oftast jag ska dö
cyklar vidare något förlägen
Ja, det är en sällsam ritt
med den stormande snön ivägen
som en varelse från någon fjärran ö
blir jag del av snömannens sägen
Silkeshänder
uppsala, kyrko
Labyrinten bär mig, sviktande steg
på pudersnö som frusna moln
Nermörk allé med glimmande ljus
kastas tanken fram över hovar
Torrskodd genom dansande drivor
egentligen lämnar jag hovspår
Vinterljust mörker, nattvit mark
den meningsfullt ensamma resan
Brutna naglar på silkeshänder
det värsta är att jag alltid skjuter upp det.
20 mars 2006
Ibland behöver man bara få gå ung
fri och underbar, skönast av alla
i en oändligt vacker värld.
Märken (var inte rädd)
23 mars 2006
Jag åker hemifrån idag
hemåt i eget säte
vid en kantnött klisterlapp
som säger
Var inte rädd
Fracken sliten, fingrarna vitnade
är det dags för vår?
Allt det enklas enkelhet
en omöjlighet i mitt liv
dags för en som inte skadar mig?
Kalhygge, vägar, lador, rum
kvarglömd eller rusande, efter
hittar ingenting, bara hittar på
Ge mig en södersluttning
sitt där och dela med mig
Himlen är nära Helvetet
jag är annorstädes
på väg, med enda tröst
från klisterlappens
Var inte rädd
Marsdis (igenom)
28 mars 2006
Vitflämtande dis över skogsskuggad snö
som vore smält för länge sedan
om världen var som man vill vänta sig
inte enligt erfarenhet
Mildregn längs mörknade stammar
rinnande grönblank min asp
smådjurstungor i mina ögon
himmel av svävande gråt
Alla förstummade stannade träd
smekta inuti regnet
otaliga, ensamt tysta
inte en vinkande vind
Vingklippta granar i regnsky
tätt tillsammans i stiltje
trädskelett i vattenpuss
vackert doftar morgonen
Jag älskar honom ännu, vet ni
men aldrig mer utlämnat svag
mitt spöke vilar i fuktig snö
jag tar mig vidare
igenom.
Ovanifrån
natt till 29 mars 2006
Mitt hår mjukt som silke
att få älska mig
Jag är allt jag vill vara, min egen skapelse.
Målet är självklart, ren perfektion
vem vill lämna ett ofärdigt verk
i någon annans händer?
Aldrig långt ifrån fulländning
jag är allt jag föresatt mig
Men aldrig riktigt färdig
aldrig är jag bra nog
Lysblå blick, ja ni anar inte
avståndet dödar upplevelsen
Släpp in mig i min värme
i min levande kropp!
Jag ser allt ovanifrån.
Inga fåglars morgon
5 april 2006
Te och längtan i rummet mot pilen
himmelsvitt, inga fåglars morgon
Våga tystnaden, låt mig skriva
vill så gärna in
Stillhet, ljus, nu är dagen min
vill orden hända idag?
Får jag sluta vara en kramp utan fjädrar
kan tiden stanna och vidgas
Den eviga susande lyckan är min
när jag hinner rita konturerna
Nu fågel, på skrovliga grenar
sånglös, men levande liten
Dit har jag kommit, så ge mig sången
sjung mig högt över haven
Världarna ropar, dra färg ur himmelsvitt
beskriv din mås inom oss
Tiden slocknar och tillåter mig
skriva, mod att försöka.
Vi & jag
16 april 2006
Det är lättare att röra en kvinna
en kropp jag känner igen
Män har lärt mig många sätt
och jag vet den närhet jag vill ha
Jag vet inte hur man rör en man
jag har aldrig varit en man någon vidrört
aldrig mött tillräcklig närhet
Det är utlämnande att gå längs okända vägar
två kvinnors kyss sker i samförstånd
Och så, för rädslan att bryta samförståndet
kommer spänningen in i bilden.
Minnesfåglar
24 april 2006
Råkor, underliga fåglar
lika någon jag kände
Lite sliten kring näbben
i övrigt nogsamt svartklädd
Insidan skär ut mitt hjärta
ger det till en dröm
som syns i honom
De har flugit nu, råkorna
i min blick är de kvar
svarta i trädet
likt en vän jag kände.
varm utsikt
27 april 2006
(Lyssna)
Solgräs, himmelsflykt, som att älska
spetiga småträd i blekbarkig trots
Soliga tallar, sådär som de ska
varma små kottar mot jorden
Och det finns en sång du borde höra
ett kroppsvarmt befriande vemodsskratt
En rysning mot armen, ögon längs själen
för att det finns gemenskap, & sånger
(bli vacker, tröstlösa värld
så jag kan älska dig som vi förtjänar)
Pilglömska
27 april 2007
Stadskaj vid pilkrusat gråvatten
sten vilar ben & svartsnörda fötter
Minnesbedövad, vandringsmatt
mig väntar ingen utom glömskan
Frihet är min, i tårat lugn
för allt jag älskar är drömmar
Vem hör mina sånger, min klingande gråt
mitt tonsatta skratt, mina vingar?
Vem letar jag efter, vem saknar min själ
vem vill somna till min smekande röst?
Om vattnet tar emot mig, famlande grenar
om pilen är den enda som ser mig
Blir benen tyngre, kallare än stenen
glöms fötterna snörda i sjögräs
Då är friheten min, i tårat lugn
mig saknar mina älskade drömmar.
Drunkna
27 april 2006, uppsala, hemväg
Jag dränkte mig idag
så jag behöver inte göra om det
Såg den död som inte blir min
och blev fridfullt hemfraktad igen
Småstaden doftar regn och bål
genomropad av trastar
Trygg, för jag skulle aldrig,
men tanken är underbar
....
(Det är så skönt. Jag kunde varit död nu.
Eller mer troligt hemskt förkyld efter att ha blivit räddad ur vattnet
under ett pilträd vid kajen vid Kungsbron.
Istället cyklar jag hem från Uppsalas lilla station, genom min skymning,
den skymningsfukt som alltid är min, den som fylls av trastsång och kyrkklockor.
Staden är ett bra komplement till Naturen
Tallhimlar
5 maj 2006, vägkantsskog från Ultuna
I en remsa av hemvägsskog
fåglarna pratar med sig själva
En tallstam mellan solen och min rygg
mellan himmelen och mig: en evighet
Men min mark är mjuk och skuggig
prasseltorr av löv
Mina tallars höga kronor
är himlar nog för mig
Egna gröna himlar
onåbara som den blå
men nära nog för blicken.
Tröstrike
5 maj 2006
Tänk dig en skog
(som denhär)
med åratal av fallna barr
grånande inunder dig
med torra löv och barkbitar
med ryggstöd av skyhöga liv
Där vinden är tystnad, solskenet grönt
där en skalbagge stökar bland löven
Där skuggorna skyddar och livet är Ditt
där sorgen är sömn - och behaglig.
Tolvtrast
5 maj 2006, till min mandolin
Tolvsträngad - tvåsjälad?
min och mandolinens
eller den döde instrumentmakarens?
Uppe, undantagen
Avskärmad i skuggig svalka
det enda som syns: vajande pilkvistar
överens med det stilla bakgrundssuset
från många träd i mild vind
Uteljuden kastar sig upp
till den avsides dolda lilla bofickan
Skränigt skrattande fåglar i tumlande flyglek
man nästan ser hur de flaxar om varann i luften
En lossnad fjäder kunde snurra upp och singla in
som bevis, vittnesbörd och souvenir.
Ett mjukt sorl - samtal eller vågskvalp?
Från vattenytan hörs solreflexer klämta
mot inbillade klippor.
Jag består av drömmar
12 maj 2006
Mina drömmar består av björk, asp och bok,
pilträd och skogsgräs, av tallar berg och kaprifol,
doftande hägg och shersmin.
Middagsskugga, kvällssol, koltrastens skymningssång,
sommarnattens svala vila.
Armar kring midjan, en solvarm sluttning,
sånger vid lägereld...
Det är så jag vill ha det, det är lika sant nu,
oförändrat av åren:
Att bo i en bokskog i snett aftonljus,
om det alltid var sommar.
Nyvaken bokskugga
13 maj 2006, min 23:e Linnéa, botaniska i uppsala
Tänk att vakna på rygg under en väldig bok,
solgrön och vindsmekt, med höga släta stammar.
Tänk att inte behöva veta varför,
att aldrig behöva resa sig igen.
Tänk att få somna igen och veta
att man alltid får vakna där igen.
(Jag ska alltid ligga kvar vaken
vaken men drömmande.)
Mellan Hägg&Syrén
15 maj 2006
Jag är rädd, jag har virvlat vilse
flyr in mellan grenar
in mellan hägg och syrén
(evigt fri)
Jag längtar hem, från avstånd och krav
till min egen sittplats i konserverad trädgård
mellan vägg och syrén
Jag vill inte tillbaka, ensam
har gömt mig i tiden
någonstans mellan hägg och syrén
(evig frid)
Fåglarna gapar
17 maj 2006
Fåglarna i mig gapar
de vill sjunga med skogsfåglarna
men jag orkar inte låna dem rösten
hittar inte kraften att andas.
Studenthemmet Djävulsklyftan
17 maj 2006
Varför är jag alltid utanför?
(jag orkar inte längre.)
Varför förstår du inte, titta då!
Det är jag som blåser därutanför
det är mina kvistar som bryts i vinden
det är över mig det regnar döda kvistar
det är kärleksbristen som vill döda mig.
(får jag gråta nu?)
Jag vill bli berörd på djupet
vill få försöka göra mig förstådd
Jag ger upp, jag orkar inte mer nu!
jag återkommer om tre år?
Välkommen till Djävulsklyftan
Lämna ditt hjärta efter pipet.
Tidig vakmorgon
20 maj 2006
Jag sjunger i hela världen
den vibrerar som om allting hördes
som om alla hörde och lyssnade
som om det viktigaste nådde fram
Hela jag är en sång
ett levande vibrato
som lyssnar men inte hör
som inte når det viktigaste
Men hela jag sjunger i världen
jag vibrerar av allt som hörs
de som vill höra får lyssna
som om det viktigaste kunde nå fram.