Hundrafjorton dagar moln

Dikter 27 jan-20 maj 2006
Hundrafjorton dagar moln

(molnboken)



Vindvandra blir Villvandra, hakan lyfts

mot träden och fågelvinden.


Jag är för världen och livet


Fönsterglaset spricker vid tinningarna

med en molande klang

Grenarna svartnar utanför

som svart plåttak i regn


Drunkna under is som bär


Ge mig lite Vårkväll-med-sneda-solstrålar-

det-är-faktiskt-fortfarande-ljust-ute-musik!


Låt den som kastar första stenen

vara utan synd!


Snarares

27 jan 2006

Vildrivna skogar dansar längs elden

ingen vinglar som vingen

Brutna smulor och snösälar

alla lyssnar på vägen

kanske nära slutet.

Många svarta vatten faller i egen tår

spindelben springer mot målet

bland fukt och svalda bär.

Kravelhäst och kråkor på bråkande bro

de andas genom tungor och brus.


Vad säger vägen till smulorna

vem viskar vid öronlöst grus?

Örnbräken skrattar, hos nosiga får

bäckarna trillar undan.

Hornet är urblåst och kragarna sväller

men snaran är någon annans.

Veken svarar inte på lågan

för leken springer sin väg.

Vägsjälen doftar under vindburna tassar

något ynkligt med vingar.


28 jan 2006, vid Kolingsborg

Eget bildskepp och blinkande mål

en självlysande tunga

Framtidsutsikterna är ett hål

en otillräcklig lunga

Visst ska vi dansa, slitna och grå

färgskimmersprakande unga

Få all världens lyckorus på tå

se basgångsblixtarna runga

Bara vild natt utan morgondag

småtimmars sanslösa dödsdans

När lampor har ännu fler färger än jag

har ångesten inte en chans.


Pilberöring

29 jan 2006

Pilens mörka grenverk

högt och kvällsvått i kylan

spretiga rytmiska rörelser, bladlösa

över mitt ansikte, längs min kropp?

På rygg, halvt förfluten, ligger jag här

en meningslös plats för er.


Om någon annan såg en vits med mitt liv

vore jag säkrare på min betydelse.

Hopplös är bättre än meningslös.


Mörkret slickar mig längs ryggen

mitt förvridna sår.

Pilkronan dansar som rysningar.


Mattan håller mig uppe

bromsar mitt fall genom jorden.

Musik är ett bärbart hem.


Medvetslöst bryderi

29 jan 2006

Morgonkråka över stuprör

rasselröst på gren

allvarstöcken löst ifrån sammanhang.

Gryningslyster över oredigt hår

sång mot snöbeklättrat berg

vägens slut i skyavsikt

men vatten kallare än speglar.


Nu vaknar fåglarna igen

över sandvit snö

nu pratar de om mig igen.

Runtom och kring mig i cirkelstråk

käpphäststråke mot sten.


Fristående klocktorn som fångstredskap

fågel med vårlika förtecken.

Vaxkabinett med annat ord

sten med svartvita lager.

Träd från sydliga trakter

hamnstad i sagovärlden.

För bara en kort stund sedan

odlades minnen på fält.


Bakom damen

31 jan 2006

Strövande hovar över nysmält gräs

strävande sånger längs nyväckt själ

hovlika kängor mot sätet.

Brunspröda tuvor och pölar

förbi och glömda som blickar,

tömda när minnet är ensidigt.


Ett upprymt leende utan skäl

en själ utan anknytning

knutna muskler från skruvat fäste

tysta former av mig.

Enarna klättrar vid kippande vägren

mot vägen eller till skogs?

Flykten är helig, i evighet

vi måste rymma och längta

i väntan på miraklet.


Livet regerar ändå världen

så länge skapandet vill.

Konsten är smärtans älskade

när ingen annan förstår.

Färggrann hals och lapande himmel

allt kan riva benen

vinden vill locka dig ut.

Lockar av grått över slätad panna

rynkade tankar med evigt liv.



Mot Skälstäde

1 feb 2006

När mörkret är skog och natthimlen mjuknar,

varje stjärna en vinter.

Saknar jag dig mer än någonsin, alltid,

närmare när jag flyr.

Vila i avskuren levande bygd,

avlägset egen, sökande öppen.

Tyst hemlig ensamhet, ingen stör

mitt hjärtas älskade sorg.

Vandra till mötes, leta en mening,

ropa efter min själ.

Nudda mig, närma dig i samförstånd

känn mig på mina ord.

Lös mig från honom, jag vill veta

ingenting

inte se drömmen om solen.

Ta mig vid handen, led mig bortåt

vidare inåt i skogen.


2 feb 2006, Skälstäde

Jag flyr till en liten trappa

i en kyrka från tolvhundratalet

en mörk vänlig kalkdammig ödespiral

lämnad att vindla och vittra

Den är mjuksliten, förstående

med tystnadslöfte

inom tornets lugnande väggar

Här kan jag klättrande gömma mig

ensam om utsikt genom skottgluggen.


5 feb 2006, Skälstäde

För allt utan betydelse

och ingen svider som jag

ändå rinner det ekande

månen precis halv men sned

Nacken värker i baktanke

finns någon ämnad åt mig?

Hoppet är alltid på undantag

så lev för formandets ljud

Jag sover bättre ensam

men vaknar med vassare skrik

Min värld är av tankar och minnen

sanning i påhittad form

Mina egna sånger och gudar

högt över skapande skalv

Bejaka meningen, bli värdefull

ta emot mig med värdighet!

Vara fri att erövra världen


12 feb 2006

Mitt hjärta har jag spolat ner i toaletten

eftersom det blödde så ymnigt

sölade och fläckade ner allting.

Nu skiter jag i det där djävla hjärtat

för det var ändå inte mitt längre.

Jag ska skapa ett nytt hjärta

i mitt eget bröst

som jag själv ska få äga.

Ska skapa det av min eviga själ

med min livliga fantasi.

Ett fantastiskt levande hjärta

fyllt av vilja och själ.


13 feb

Jag har tröttnat på detta ditt spel

på kittlande längtan och smärta

Jag tänker gå härifrån hel

och återuppfinna mitt hjärta.


Aldrig når

13 feb 2006

Hur vi letar, springer och river, når?

världens ögon för vårt lidandes tår

Ropar, springer och skriver, förstår?

allt värre insikt ju längre det går.


Men länge, för ofta, för ensam, för svår

för åderlåten av sår.

Från avstånd, avsteg, lögner av år

besvikelsens djupa spår.

När det aldrig är riktigt och djupt som man får

blir det som att kärleken avstår

Iskalla kårar följda av vår

men för djupt under förna och mår


Jag hoppas att ingenting består

står tröttad med utslitet hår

Underbara flicka och vän, på en bår

för det är Du och aldrig når.


Det förflutnas ständiga närvaro

13 feb 2006

Striden är över och hoppet ska slaktas.

Bara hundra år av ensamhet

lider rosen på tistelön.

Solen lyser på en annan ros

och värmer vem som helst.

Ett renhorn i sidan, oförmåga

skrynkligt torkade fingertoppar.

Släpp greppet, släpp taget

men landa mjukt

spelkortsvakterna är döda.


Nej det är inte roligt, knappt ens komiskt

jag ser inte humorn ikväll

Visst, oändligt fri, men lekytan liten

vinter, plikt, inte bättre till våren.

Hopplösheten i hälsenorna igen

snart ska jag sova, jag lovar

jag behöver ingenting.

Ögonen igen, sådär tunga

som i Väntan förgäves.

Ständigt denna väntan förgäves,

jag måste börja inse mig slagen.

Som den svartögda katten med fågelliket

jag undrar vad jag har dödat.

Vad brott ska jag sona

vems själ har jag slukat

är det straffet från ett plågat hjärta?

Så avtrubbad jag är gör det ändå ont

ska jag någonsin på riktigt?

För blodet har stelnat för länge sedan

men sluta röra vid såret!

Det läker aldrig utan blod

du ger mig infektion.

Silkesmask i tvinnad kamp, ja

det finns bara mörker.


Pax Deorum

14 feb 2006

Kryp ihop i mörkret och rysningarna

tio år gammal trygghet

Vad skulle ha förändrats?

Det som var bra då är bättre nu

utom hoppet om framtiden.

För jag har ätit av min framtid redan

bränt mitt hjärta i kanterna.

Snart soluppgång över utnyttjat fält

dendär kråkan som en valkyria.

Men själ och pennor, stämband och liv

det tar ni inte ifrån mig!


i luften ropar

15 feb 2006

Kajor genom luften

genom lysblå luften

ropar lysblå genom luften

som genomskinliga i luften

genomblå lysande som luften

osynligt genomlysta av luften



Korsen speglar sig i dimman


Skrivandet frälser mig

Förliser Förlossar Förlamar Förklarar Förråder

Förevigar



Trastrike (tröstrike)


Februarisång

18 feb 2006, uppsala gamla kyrko

Nu viskar koltrasten till mig mjukt,

oväntat i vintern.

Dess älskade stämma prasslar, som ett eget regn.

Men tät faller snön på regnröst, över familjegrav.

Nu tyst, med halvslutna ögon mot fågeln,

låter snön falla över mig stilla, ansiktet skyvänt,

som hundratals små tårar läggs mot min kind.


Jag springer skuttande som rådjur efter harspår,

mellan höga häckar i labyrint,

smideskors och stenar med namn,

vild och egen, lugn, över mjukt djupa snöstigar.

Sjunger med sluten mun, skriver utan penna,

för att jag kan det jag älskar, koltrasten talade till mig.


Präglas jag till detta av ensamhet förlåter jag dig det.


Träden vitnar tunna mot himlen, inte ett levande steg.

jag följer mig själv, flyger i tanken, med livets lätta ben,

över lysande vintermark i skymmande kväll.

Jag får vandra här, det är oerhört,

hemåt längs andras gravar,

hittar mig själv mellan björkar och död,

en trastsång genom fallande mörker.


(Alltid koltrasten. Varför, för dess svärta?

För att den alltid överraskar mig.

För att sången klingar i min själ.

För att den viskade till mig ikväll.

För att den genomljuder allt.)


Trastnatt

natt från 24 feb 2006

Älskade, alltid återvändande!

    livets hälsning till mig

Du är mitt levande hopp

    nu sången i fullfjädrad kraft

Jag får aldrig förtvivla, minns det!

    för jag kan alltid minnas Yrisiam.

Så länge Din röst ekar

    är min lycka evig


För den når så långt, sången

    genom världarna och mig

En evighet övervinns och förlängs

    min flyktväg till verkligheten

Så skapandet är mitt liv?

    ja, jag skapar mitt liv

Där besvarad kärlek är det enda

    jag inte kan uppnå själv


Vad rör mig kärlek ändå?

    när jag lever för skapandet

En döende människas kärlek -

    ett intet i evigheten?

Bild och skrift är detsamma

    ett rop ur Djävulsklyftan

Hör min röst, se min sanning!

    känn mina inre världar


Jag värderar ingenting högre

    än dessa inre landskap

Här finns ingenting kvar att förlora

    min själ vill Yrisiam

Men lugn inre, fall inte!

    känn dig som koltrastens sång

För evigt i mig lever tankarna

    som kanske dör med mig.


Den cyklande snögubbens visa

Hej vad det virvlar i luften av vitt

ej en skymt utav vägen

får jag bak skymmande sjok utav snö

fast min önskan är trägen


Frustrerat klappar hjärtat mitt

ständigt vinglande, trängda lägen

tror allt som oftast jag ska dö

cyklar vidare något förlägen


Ja, det är en sällsam ritt

med den stormande snön ivägen

som en varelse från någon fjärran ö

blir jag del av snömannens sägen


Silkeshänder

uppsala, kyrko

Labyrinten bär mig, sviktande steg

på pudersnö som frusna moln

Nermörk allé med glimmande ljus

kastas tanken fram över hovar


Torrskodd genom dansande drivor

egentligen lämnar jag hovspår

Vinterljust mörker, nattvit mark

den meningsfullt ensamma resan


Brutna naglar på silkeshänder

det värsta är att jag alltid skjuter upp det.


20 mars 2006

Ibland behöver man bara få gå ung

fri och underbar, skönast av alla

i en oändligt vacker värld.


Märken (var inte rädd)

23 mars 2006

Jag åker hemifrån idag
hemåt i eget säte
vid en kantnött klisterlapp
    som säger
Var inte rädd

Fracken sliten, fingrarna vitnade
är det dags för vår?
Allt det enklas enkelhet
en omöjlighet i mitt liv
dags för en som inte skadar mig?

Kalhygge, vägar, lador, rum
kvarglömd eller rusande, efter
hittar ingenting, bara hittar på
Ge mig en södersluttning
sitt där och dela med mig

Himlen är nära Helvetet
jag är annorstädes
på väg, med enda tröst
från klisterlappens
Var inte rädd


Marsdis (igenom)

28 mars 2006
Vitflämtande dis över skogsskuggad snö
som vore smält för länge sedan
om världen var som man vill vänta sig
inte enligt erfarenhet

Mildregn längs mörknade stammar
rinnande grönblank min asp
smådjurstungor i mina ögon
himmel av svävande gråt

Alla förstummade stannade träd
smekta inuti regnet
otaliga, ensamt tysta
inte en vinkande vind

Vingklippta granar i regnsky
tätt tillsammans i stiltje
trädskelett i vattenpuss
vackert doftar morgonen

Jag älskar honom ännu, vet ni
men aldrig mer utlämnat svag
mitt spöke vilar i fuktig snö
jag tar mig vidare
        igenom.


Ovanifrån

natt till 29 mars 2006

Mitt hår mjukt som silke

att få älska mig

Jag är allt jag vill vara, min egen skapelse.


Målet är självklart, ren perfektion

vem vill lämna ett ofärdigt verk

i någon annans händer?


Aldrig långt ifrån fulländning

jag är allt jag föresatt mig

Men aldrig riktigt färdig

aldrig är jag bra nog


Lysblå blick, ja ni anar inte

avståndet dödar upplevelsen

Släpp in mig i min värme

i min levande kropp!

Jag ser allt ovanifrån.


Inga fåglars morgon

5 april 2006

Te och längtan i rummet mot pilen
himmelsvitt, inga fåglars morgon
Våga tystnaden, låt mig skriva
vill så gärna in

Stillhet, ljus, nu är dagen min
vill orden hända idag?
Får jag sluta vara en kramp utan fjädrar
kan tiden stanna och vidgas

Den eviga susande lyckan är min
när jag hinner rita konturerna

Nu fågel, på skrovliga grenar
sånglös, men levande liten
Dit har jag kommit, så ge mig sången
sjung mig högt över haven

Världarna ropar, dra färg ur himmelsvitt
beskriv din mås inom oss
Tiden slocknar och tillåter mig
skriva, mod att försöka.


Vi & jag

16 april 2006

Det är lättare att röra en kvinna

en kropp jag känner igen

Män har lärt mig många sätt

och jag vet den närhet jag vill ha


Jag vet inte hur man rör en man

jag har aldrig varit en man någon vidrört

aldrig mött tillräcklig närhet


Det är utlämnande att gå längs okända vägar

två kvinnors kyss sker i samförstånd


Och så, för rädslan att bryta samförståndet

kommer spänningen in i bilden.


Minnesfåglar

24 april 2006

Råkor, underliga fåglar

lika någon jag kände

Lite sliten kring näbben

i övrigt nogsamt svartklädd


Insidan skär ut mitt hjärta

ger det till en dröm

som syns i honom


De har flugit nu, råkorna

i min blick är de kvar

svarta i trädet

likt en vän jag kände.


varm utsikt

27 april 2006

(Lyssna)

Solgräs, himmelsflykt, som att älska
spetiga småträd i blekbarkig trots
Soliga tallar, sådär som de ska
varma små kottar mot jorden

Och det finns en sång du borde höra
ett kroppsvarmt befriande vemodsskratt
En rysning mot armen, ögon längs själen
för att det finns gemenskap, & sånger

(bli vacker, tröstlösa värld
så jag kan älska dig som vi förtjänar)


Pilglömska

27 april 2007
Stadskaj vid pilkrusat gråvatten
sten vilar ben & svartsnörda fötter
Minnesbedövad, vandringsmatt
mig väntar ingen utom glömskan

Frihet är min, i tårat lugn
för allt jag älskar är drömmar

Vem hör mina sånger, min klingande gråt
mitt tonsatta skratt, mina vingar?
Vem letar jag efter, vem saknar min själ
vem vill somna till min smekande röst?

Om vattnet tar emot mig, famlande grenar
om pilen är den enda som ser mig
Blir benen tyngre, kallare än stenen
glöms fötterna snörda i sjögräs

Då är friheten min, i tårat lugn
mig saknar mina älskade drömmar.


Drunkna

27 april 2006, uppsala, hemväg
Jag dränkte mig idag
så jag behöver inte göra om det
Såg den död som inte blir min
och blev fridfullt hemfraktad igen

Småstaden doftar regn och bål
genomropad av trastar

Trygg, för jag skulle aldrig,
men tanken är underbar

....

(Det är så skönt. Jag kunde varit död nu.

Eller mer troligt hemskt förkyld efter att ha blivit räddad ur vattnet

under ett pilträd vid kajen vid Kungsbron.
Istället cyklar jag hem från Uppsalas lilla station, genom min skymning,

den skymningsfukt som alltid är min, den som fylls av trastsång och kyrkklockor.

Staden är ett bra komplement till Naturen


Tallhimlar

5 maj 2006, vägkantsskog från Ultuna

I en remsa av hemvägsskog

fåglarna pratar med sig själva

En tallstam mellan solen och min rygg

mellan himmelen och mig: en evighet


Men min mark är mjuk och skuggig

prasseltorr av löv

Mina tallars höga kronor

är himlar nog för mig


Egna gröna himlar

onåbara som den blå

men nära nog för blicken.


Tröstrike

5 maj 2006

Tänk dig en skog

    (som denhär)

med åratal av fallna barr

grånande inunder dig

med torra löv och barkbitar

med ryggstöd av skyhöga liv


Där vinden är tystnad, solskenet grönt

där en skalbagge stökar bland löven

Där skuggorna skyddar och livet är Ditt

där sorgen är sömn - och behaglig.


Tolvtrast

5 maj 2006, till min mandolin

Tolvsträngad - tvåsjälad?

min och mandolinens

eller den döde instrumentmakarens?


Uppe, undantagen

Avskärmad i skuggig svalka

det enda som syns: vajande pilkvistar

överens med det stilla bakgrundssuset

från många träd i mild vind

Uteljuden kastar sig upp

till den avsides dolda lilla bofickan


Skränigt skrattande fåglar i tumlande flyglek

man nästan ser hur de flaxar om varann i luften

En lossnad fjäder kunde snurra upp och singla in

som bevis, vittnesbörd och souvenir.


Ett mjukt sorl - samtal eller vågskvalp?

Från vattenytan hörs solreflexer klämta

mot inbillade klippor.


Jag består av drömmar

12 maj 2006

Mina drömmar består av björk, asp och bok,

pilträd och skogsgräs, av tallar berg och kaprifol,

doftande hägg och shersmin.

Middagsskugga, kvällssol, koltrastens skymningssång,

sommarnattens svala vila.

Armar kring midjan, en solvarm sluttning,

sånger vid lägereld...

Det är så jag vill ha det, det är lika sant nu,

oförändrat av åren:

Att bo i en bokskog i snett aftonljus,

om det alltid var sommar.


Nyvaken bokskugga

13 maj 2006, min 23:e Linnéa, botaniska i uppsala

Tänk att vakna på rygg under en väldig bok,

solgrön och vindsmekt, med höga släta stammar.

Tänk att inte behöva veta varför,

att aldrig behöva resa sig igen.


Tänk att få somna igen och veta

att man alltid får vakna där igen.


(Jag ska alltid ligga kvar vaken

vaken men drömmande.)


Mellan Hägg&Syrén

15 maj 2006

Jag är rädd, jag har virvlat vilse

flyr in mellan grenar

in mellan hägg och syrén

(evigt fri)


Jag längtar hem, från avstånd och krav

till min egen sittplats i konserverad trädgård

mellan vägg och syrén


Jag vill inte tillbaka, ensam

har gömt mig i tiden

någonstans mellan hägg och syrén

(evig frid)


Fåglarna gapar

17 maj 2006

Fåglarna i mig gapar

de vill sjunga med skogsfåglarna

men jag orkar inte låna dem rösten

hittar inte kraften att andas.


Studenthemmet Djävulsklyftan
17 maj 2006
Varför är jag alltid utanför?
(jag orkar inte längre.)
Varför förstår du inte, titta då!
Det är jag som blåser därutanför
det är mina kvistar som bryts i vinden
det är över mig det regnar döda kvistar
det är kärleksbristen som vill döda mig.

(får jag gråta nu?)
Jag vill bli berörd på djupet
vill få försöka göra mig förstådd
Jag ger upp, jag orkar inte mer nu!
jag återkommer om tre år?

Välkommen till Djävulsklyftan
Lämna ditt hjärta efter pipet.



Tidig vakmorgon

20 maj 2006

Jag sjunger i hela världen

den vibrerar som om allting hördes

som om alla hörde och lyssnade

som om det viktigaste nådde fram


Hela jag är en sång

ett levande vibrato

som lyssnar men inte hör

som inte når det viktigaste


Men hela jag sjunger i världen

jag vibrerar av allt som hörs

de som vill höra får lyssna

som om det viktigaste kunde nå fram.


RSS 2.0